Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det hon gret öfver var icke hennes egna grusade
förhoppningar och hennes kärlek, som för alltid skulle
förblifva obesvarad. Hon gret öfver sitt hat, som
vållat olyckan. Hon såg för sig uttrycket af
för-stening i Rosas ansikte, när den grymma sanningen
blef uttalad. Hon såg för sig Rosa, irrande hemlös
och förtviflad omkring i den främmande staden, där
den enda, som räckt ut en hjälpande hand, varit en
sköka. Hon såg för sig vinterkvällens mörker,
feber-yrseln, det svarta, kalla vattnet . . ,
Olösligt grepo tankarna som länkar inom
hvarandra. Sanningen hade icke dräfvit Rosa till den
förtviflade gärningen, Marias hat hade gjort det.
I den stunden, då hon yppade sanningen, hade hon
hatat systern, därför att de båda älskade samma
man, men Rosa var den han älskade tillbaka. Ifall hon
hållit Rosas hand i sin, när den hårda sanningen måste
uppenbaras, så hade systern vetat att där fanns stöd.
Ifall hon böjt sig ned och hviskat fram de grymma
orden, så hade de åtminstone mist ljudets
obarmhärtighet. I stället för en sanningens förkunnare,
som hon inbillat sig vara, hade hon varit en mördare,
som stuckit ett dödande vapen i sin systers hjärta. —
Minnen, intryck, känslor från fordom strömmade
in öfver henne. Hon såg Rosa åter som den lilla
flickan med vårens blommor i håret. Och hon kände
att framtiden på ett olösligt, hemlighetsfullt sätt
var bunden vid det förflutna. — »Göra bot! börja om
igen! godtgöra!» snyftade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
