Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gymnasieminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pastor P. 1,. Sellergren, hvilken finnes tecknad i Biogr.
lexikon. Han inverkade en likartad ändring hos flere unga
prästmän, däribland tvänne som jag kände, kollega sch. J.
Sandell, nu prost i Westra härad, och s. m. adj. I. Z.
Hyllengren, nu prost och kyrkoherde i Lekaryd. Jag hörde
dem mycket smädas såsom galningar och heliga, ord som
nyttjades såsom liktydiga. I synnerhet var Christopher
Heur-lin bitter mot den sednare. Heurlins kusin, en mamsell
Wetterling, som var förlofvad med Hyllengren, slog upp med
honom, säkerligen ej utan lektorns råd. Han framställde
Hyllengren såsom så förvriden, att han sades hafva fördärfvat
sitt klavér i tanke, att all tonkonst vore synd. Äfven jag
fann detta tokigt, och då jag reste ut öfver påsken 1819
till mitt hem, där H. var pastorsadjunkt, ville jag
nog-grannt studera hvad han nu blifvit såsom »helig», hvilket
han ej var förut såsom »hederlig», och som man ej skulle
kunna vara, utan att vara helig, något som jag ju hörde
vara världen så vedervärdigt. Jag kom och såg honom
bland personer, som ej smädades för helighet, annars
förträffliga personer. I flera dagar observerade jag honom.
Under detta var jag själf sysselsatt med att öfversätta på
vers åtskilliga Schillers mindre poemer, hvilket han såg utan
att vare sig klandra eller berömma. Åtskilliga svåra
ögonblick mötte honom och jag fann honom visst sig lik, stilla,
vänlig, ljuf; men jag märkte dock en förändring, som var
till hans förmån, ett tålamod som han knappt kunnat äga
förut, ty naturen har lagar, hvilka begränsa tålamodet. Allt
klarare blef det mig, att han var mera lik Kristus, än både
jag och andra, som jag kände; allt djupare kände jag, att
jag själf borde så förändras. Snart försvunno för mig
nattens sömn och dagens arbetslust. Jag återkom till Växiö
och sökte »ensamheten», som min själs »dagliga bästa»,
enligt A. Rydelii ord. Detta blef för mig en tid af så
egna förnimmelser, att jag ej rätt kan afteckna den. Där
var i början en djup oro, men ej just närvaro af något
lidande, utan fast hellre en frånvaro af frid, som dock blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
