Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hufvudstaden och vid Fyris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emottaga en befordran ocli fick sedan ingen på tjugu år!»
Äfven excellensen De la Gardie tillstyrkte. Men W. kunde ej
besluta sig härför. »Jag hade sett», skrifver han,
»lundensiska afunden i smått och föreställde mig nu dess anfall i
stort; mottoge jag anbudet skulle tvifvelsutan de, som
därigenom ansågo sig förbigångna, samt alla deras vänner
göra sitt bästa för att förbittra mitt lif». Han bad därför
Håkansson afböja åtgärden, utan att det sårade den gode
gamle kanslern; och så skedde ock.
Men denne kom snart med ett nytt förslag. Han
hade sökt att i legationspredikanten Jac. Berggren bilda en
efterträdare åt professorn i österländska språk Matthias
Norberg, och hade nu, då Berggren återkommit från
Kon-stantinopel, för syfte att genom en utnämning af konungen
gifva lionom sagda profession på samma sätt, som grekiska
professionen gifvits Brunius. Men Tegnér, som
uppkommit till Stockholm och hade sin vän Bolméers intresse att
försvara, talade ifrigt för denne och begärde åtminstone
ansökningsfrihet samt därmed ock tillfälle för medsökanden
att »pröfva njurarne» hos legationspredikanten — på latin.
Men i detta språk .kände sig Berggren ej nog stark för att
vilja blottställa sig för katedercliikaner och undanbad sig
därför hos kanslern att komma i nådig åtanke. Det
förtretade denne att härigenom bli tvingad till utnämning af
Bolméer, hvars kompetens för en lärostol i österländska
språk han underkände, om än Tegnérs vitsord rörande
Bolméers sköna latin och katederstyrka skulle vara
befogade. Så föll hans tanke åter på Wieselgren. Han sporde
kanslerssekreteraren Håkansson och riksantikvarien
Liljegren, om W. kunde tala latin. Båda förklarade, att han
talade latin lika lätt som svenska. Nåväl, då liade den
gamle kanslern sin plan färdig. »De skola ej», sade han
till Håkansson, »tvinga på mig en person, som aldrig
varit i Orienten och aldrig blir orientalist, om han än aldrig
så väl talar latin. Hälsa Wieselgren, att om han vill bli
legationspredikant efter Berggren, som vi få skaffa ett pa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
