Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Vesterstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där de kunde komma i beröring med annat än sin
hemsmuts och sitt armod», men alla påstodo sig dock vara
oskyldige. För att kunna af göra om de eller kyrkorådet
hade rätt, lofvade pastor söndagligen taga reda på saken;
han gjorde så och antecknade noggrant när de voro eller
icke voro tillstädes. De flesta visade med sitt »ja», att de
voro där, och snart behöfde ej mera detta sätt anlitas för
att gifva dem rätt mot kyrkorådet, enär »hos somliga
vaknat lust för Guds ord och hos andra sinne för
gudstjänstens högtidlighet», hvadan de helt frivilligt vidblefvo sina
kyrkobesök.
Den förste, som inkallades för kyrkorådet, var en
försupen åbo, som ej vårdade sig om sina barn. Han blef ej
den ende. Men äfven i rent borgerliga angelägenheter
ingrep rådet. Vanligt var, att bönderna läto hos sig utpanta
sina kronoutskylder. Så fort pantauktionerna blifvit utlysta,
kallades alla resterande inför kyrkorådet, hvars medlemmar
ock sutto i fattigvårdsstyrelsen, och tillfrågades om olyckor
eller sjukdom vållat deras betryck, i hvilket fall man ville
bereda dem bistånd; men om kyrkorådet kände, att de under
året förtärt brännvin för större belopp än skatten, så fingo
de varningar och ingen hjälp. Dessa varningar, hvilka
ordföranden framförde, voro icke tama utan trängde gärna
genom märg och ben; och följden häraf visade sig i ett
alltjämt sjunkande antal resterande. Efter några år
berömde kronobetjäningen Vesterstad såsom ordentligast i
skattebetalningen.
Fattigvården ordnades tidigt. Första regeln var, att
intet barn fick tigga.1 Hvarje tiggande barn upptogs och
insattes i närmaste skolhus, där det stannade till dess
målsmannen återtog det; men denne inkallades ofördröjligen för
kyrkorådet, där undersökning skedde, huru han skötte sin
1 »Jag erkänner», heter det på tal härom i W:s berättelser, »att
när jag ser tiggande barn, är det mig som det lär varit Lidner, då
han såg en brandvakt. Det är ett fysiskt lidande, som jag svårligen
uthärdar.»
Peter Wieselgren. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
