Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spridda drag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skriften, att domkapitlen årligen skulle från stiftens
kyrkoherdar infordra och till ecklesiastikdepartementet insända
uppgifter om nykterhetens tillstånd inom deras församlingar.
De frågor, som borde besvaras, voro upptagna i ett
fast-ställdt schema och voro visserligen icke få. För de
nykter-hetsvänliga prästerna hade ju arbetet härmed sitt särskilda
intresse; »för de många, som då ännu skattade för
brännvinspannan, och de ännu flere, som höllo vid aptitsupen
med därtill hörande halfva och ters», kändes det däremot
ganska betungande, hvadan de gärna sökte i möjligaste
måtto undkomma det, ej sällan genom att åberopa hvad de
*föregående året» i ärendet uppgifvit. Men antalet af dessa
redogörelser blef i alla fall i det stora Lundastiftet ganska
betydligt, och dess domkapitel kunde med allt skäl beteckna
studiet af dem såsom öfver höfvan tidsödande.
En sessionsdag i början af år 1854 lågo omkring 230
dylika berättelser å kapitlets bord och den 86-årige gamle
biskopen hade omsorgsfullt ur mängden utplockat de af
dem, hvilka han antog böra äga det märkligaste innehållet.
Dessa lade han öfverst å högen. Under uppgift, att någon
af kapitelledamöterna anmält sig hindrad att närvara vid
dagens session, hade biskopen därjämte genom notarien
låtit tillkalla stadskomministern, dr. Åke Kahl, hvilken,
ehuru känd Svedenborgare, vid behof brukade kallas att
fylla platsen för frånvarande ledamot. Denne infann sig
ock; men vid sessionens början befunnos dock alla de
ordinarie ledamöterna tillstädes, hvadan dr. Kahl ville
af-lägsna sig.
Men den åldrige biskopen bad honom på det
bevek-ligaste att kvarstanna. »Jag får dagligen erfara», sade han,
»att jag är gammal och minnesslö. Det förekorq mig i går
som hade någon af ledamöterna anmält förfall; jag ser nu,
att det var ett misstag. Men gamla ordspråk kommer jag
ihåg; ett lyder så: ju flera man, dess bättre lycka.» Och
i kraft däraf bad han nu Kahl sitta ned icke som
ledamot, men som auskultant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
