Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säga, att han icke visste af någon fiende — han mötte alla
med samma öppna, kärleksfulla hjärta. I trots af dess
olikartade skiftningar förblef honom därför församlingen kär.
Det märktes särskildt, då Växiö stifts prästerskap ännu
en gång, 1860, uppförde honom å andra rummet af
förslaget till den efter Chr. J. Heurlin lediga biskopsstolen.
Två gånger före utnämningen sammanträffade han med
konungen utan att om denna fråga yttra ett ord. 1 På
särskild förfrågan medgaf han väl en närstående att å hans
vägnar förklara, det han ansåge såsom en samvetssak att icke
genom eget tillgörande eller uraktlåtande påverka utgången;
men innan detta uttalande hann att frambäras, hade den å
tredje rummet uppförde, uppsalaprofessorn Hultman, d. 22
sept. s. å. utnämnts. Denna utgång framkallade, snart sagdt,
öfver hela landet både öfverraskning och kritik. Men W.
var nöjd med utgången, då han visste, att han ej vållat
den; och hans församling delade denna känsla.
Den konung, som vid detta tillfälle förbigick honom,
var icke Oscar den förste. Bruten till kropp och själ hade
denne ädle monark fåfängt sökt återvinna sina krafter;
i detta syfte hade han under sommaren 1857 vistats på
Särö och därifrån sändt en hälsning till sin trogne och
tillgifne tjänare, att han önskade ännu en gång få höra
honom. Och W. kom. Å »munkekullen» under bar himmel på
en plats, som omgafs af lummiga träd, höll han tvenne
söndagar högmässogudstjänst för den sjuke konungen och
hans gemål, drottning Josefina, dessa båda, hvilka han första
gången sett vid deras intåg i Stockholm d. 19 juni 1823,
då i fulla glansen af ungdom, hälsa och fägring. Nu —
huru annorlunda! Med den djupaste smärta såg W. sin
tynande konung. Och hans predikan såväl här som å klago-
1 Vid det ena af dessa inträffade den ofta omtalade händelsen,
att då vid en middag å Börsen konungen drack Wieselgren till, denne
reste sig, bugande, med sitt glas i handen. »Glaset är ju tomt!»
ropade kungen. »Ja, Eders majestät», svarade W., »men hjärtat är
fullt!» Och därmed lät sig konungen, leende, nöja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
