Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ny sådan i Frölunda fick han den 15 juli 1866 — åtta
dagar efter S:t Johanneskyrkan — inviga. Allt som oftast
besökte han också Mölndal, den folkrika fabriksorten, för
hvars arbetarskaror han särskildt ömmade. Under vintrarne
hade han däremot sina »annexer» på närmare håll:
sjukhuset, fattigbaracken och asylen. Efter gudstjänsten i
Domkyrkan 1 begaf han sig sedvanligen till någon af dessa platser4
af hvilka den sistnämnda var synnerligen ruskig. Den
bestod nämligen af en lång och smal lokal, hvars hela inredning
utgjordes af en längs inre väggen fortlöpande träbrits, å
hvilken asylbesökarne, stadens mest förolyckade
»trashankar», dess drägg, sträckte ut sig; temperaturen därinne hölls
mycket hög, alldenstund besökarne ej sällan voro så godt
som nakna, åtminstone i de fall, då deras lumpor under
tiden skulle undergå någon rengöring. Det rådde därinne
en vidrig stank och där vimlade af ohyra; utsträckte man
ett besök därinne utöfver några sekunder, måste man
bereda sig på oangenäma reminiscenser. Dit styrde emellertid
domprosten tidt och ofta sina steg för att till äfven dessa
samhällets eländaste sprida ljus i deras mörker och mana dem
bort från deras usla väg. Någon mera afskräckande
predikolokal och någon mera afsigkommen församling torde ej
lätteligen stå att finna. Men då han visste, att de aldrig
skulle tänka på att söka honom, kände han sig dess mera
pliktig att söka dem.
Han hade ock en underbar gåfva att träffa hjärtat hos
1 Sjukbesöken hos enskilda, som icke begärt besök å viss dag,
gjorde han oftast på söndagseftermiddagame. Då han för sådant
ändamål en gång ville taga en genväg öfver den tillfrusna
»Kapuni-eren» i Haga, brast isen under honom och, hindrad af sin tunga päls,
förmådde han icke själf arbeta sig upp. Hans yngste son var
emellertid i hans sällskap; och på dennes rop tillskyndade ett par karlar,
som hjälpte honom upp ur vaken. Han hade intet ondt af detta sitt
kalla bad. Men antalet af dem, som efteråt infunno sig i
domprosthuset för att vinna någon vedergällning för det de »varit med om att
rädda domprosten», gaf honom en osökt anledning att skämtsamt
undra öf**er sin så obegripligt hastigt ökade vikt.
Peter WieseJgren. 2 I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
