Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men de vänner, med hvilka han i saken rådförde sig,
ville icke höra talas därom. Han arbetade ju ännu, sade
de, som en man i sin fulla kraft.
Drabbade honom så en dag i april 1874 den sorgen,
att en yngling, tillhörande hans konfirmander, deltagit i ett
dansnöje, berusat sig och under ruset begått dråp, därför han
häktats. Den gamle själasörjaren skyndade till cellfängelset
att besöka honom. Då han gick därifrån, upprörd och
bedröf-vad, erinrade han sig en sjuk, som bodde i samma del af staden,
där fängelset låg; dit styrde han därför ock sina steg. Vid
hemkomsten därifrån kände han sig illamående. Men då
det hörde till det vanliga, att hans sinnes nedstämning lät
honom känna sig klen och kraftlös, trodde man att hans
befinnande äfven nu vållades af hans tryckta
sinnesstämning. Det var dock icke så. Den 22 april måste han lägga
sig till sängs; den sjuke, han besökt, hade haft tyfoidfeber
och samma sjukdom var det, som nu nedbröt honom själf.
I mer än åtta veckor bands han vid sjukbädden. En
lördagsafton ansåg sig hans outtröttlige och omsorgsfulle
läkare, d:r Abr. Westman böra meddela familjen, att intet
hopp förefunnes. »Möjligen», sade han, »lefver han öfver
natten; men längre än till fram på morgonen räcker
det icke.»
I följd af de många efterfrågningarna spred sig ryktet
härom hastigt staden rundt; sinnena kände sig djupt
skakade, och dagen därpå bad man för den sjuke i kyrkorna,
på missionshuset och å »salarne» — alla gamla bittra
stämningar därstädes voro på en gång glömda. I
domprosthuset visste man ännu ingenting härom. Men de som sutto
kring den sjukes bädd, hvart ögonblick väntande att se
det oroligt flämtande ljuset slockna, märkte på en gång
hurusom oron vek och plötsligt förbyttes i en lugn och
stilla sömn. De visste icke hur de skulle våga uttyda denna
alldeles oväntade vändning; men skulle den icke möjligen
innebära ett hopp?
Läkaren kom. »Huru dags slutade det?9 sporde han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
