- Project Runeberg -  Peter Wieselgren : En lefnadsteckning /
342

(1900) [MARC] Author: Sigfrid Wieselgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Göteborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Ännu lefver han», blef svaret. »Något före half tolf
somnade han och han sofver ännu».

»Sofver han?» utbrast läkaren förvånad. Det hade han
icke väntat; men då så var, kunde man åter hoppas.

Och det var icke utan att många, vid att finna tiden
för förebedjandet och för sjukdomskrisen alldeles
sammanfalla, sågo i den senare ett tydligt bevis på bönens makt.

I slutet af juni hade den sjukes tillfrisknande fortgått
så långt, att han kunde fara till Varberg, där han tillbragte
återstoden af sommaren.

Och när han sedan återvändt till Göteborg, intyga
anteckningarna i hans almanacka, att han ock tänkte
återupptaga sin forna verksamhet.
Konfirmationsundervisningen för årets nattvardsbarn stod hans hjärta närmast.
Anteckningarna om tiderna för dessas samlande stå ock allra
främst.

Men det gick ej som förr; viljan, som ett helt lif igenom
despotiskt regerat öfver de svaga men uthålliga krafterna,
var ej mera i stånd att tilltvinga sig lydnad. Med sorg
märkte den gamle, att han måste mer och mer afstå från
den verksamhet, för hvars utförande han dock uppbar sin
lön. Den tanken var honom tung. Blott steg för steg
vek han; nattvardsbarnens undervisning lämnade han sist.
Den stora mängden af dessa, bland hvilka de fleste gossarne
kommo från hem, där uppfostringens konst föga utöfvats,
gaf lätt tillfälle för dem, som vid undervisningstillfällena
i domkyrkan sutto längst bort, att gifva luft åt sin
ostyrighet, sitt okynne; och då det föll sig svårt för de yngre
prästerna att för dessas bevakande »agera polis», måste den
gamle barnaläraren, till slut draga sig tillbaka äfven från
denna sista del af sitt stora arbetsfält.

Han plågades stundom af svindel och dagligen af en
den häftigaste hufvudvärk, hvilken läkaren ansåg bero på
en förstörd matsmältning; det vin, den gamle efter mycket
motstånd slutligen måst underkasta sig att såsom läkemedel
använda, förmådde väl lindra men ej hjälpa. Benens musku-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:40:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wieselgren/0360.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free