Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
latur försvagades; han kunde blott med svårighet gå.
Slutligen upptäcktes, att han genom tapeterna i de tre rum, där
han mest vistades, varit utsatt för en mångårig
arsenikförgiftning. Att undanrödja följderna häraf, lät sig dock icke
göra; därtill var den gamles kroppshydda redan alltför
mycket försvagad.
Tre år räckte denna tid af tvungen hvila för den
ålderstigne kraftverkaren. Boanergeslynnet hade alltmera
undanträngts af det Johanneiska mildhetsdrag, som alltid funnits
där innerst, men förut ej så oafbrutet som nu fått göra sig
gällande; det lockade och öfverväldigade mången, som ej
böjt sig för hans äldre kämpakraft. »Den gamle domprosten»
var så en makt äfven i dessa år af stor svaghet; det blef
aldrig tomt omkring honom. Man sökte honom för att
vinna alltjämt nya intryck af hans ödmjuka och helgade
umgängelse.
Men med hans bön steg hans längtan allt innerligare
uppåt. Redan en gång för flera år tillbaka, då han af någon
krankhet hållits fängslad vid sängen, hade han med en
blyerts skrifvit å en papperslapp följande vers:
»Sentio me lassum, fractum, jam viribus expers,
Desiderata quies annuit omni modo.
Canities autumnus amat vita^que vocari
Septuaginta anni mox numerantur item.
Gressus debilis est, dentes oculique dolentes,
Omne ruit, finem dum petit usque suum*
Vita beata tamen rnihi restat. Amore Redemtor
Hane dabit ipse mihi. Gratia magna Dei!
Sic mihi dulcis erit mors, ultima ratio vitae;
Per Christum mea mors vita beata sonat.»1
1 Bruten och trött jag är, all kraft jag känner mig sakna,
Vinkar mig ock allt mer efterlängtade ron.
Grånande år ju också man lefnadens höst plär benämna;
Sjuttio år må då ock räknas till tynande tid.
Stapplande är min gång, mig svika tänder och ögon,
Allt är i fallande stadt, sträfvar att hinna sitt slut.
Återstår mig ändock det eviga lifvet. Af kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
