Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Riksdagsgalleri 1886-1889 - Carl Ifvarsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till beväringen, afskaffande af indelningsverk, grundskatter
etc. under en faststäld årsföljd. Nu blef det skattdragare
enligt 2:dra artikelns bevillning som påstodo, att dylikt skulle
utarma landet. Helt ironiskt låter det, när Carl Ifvarsson
försäkrar, att han accepterat den dryga kostnaden, emedan
han alltid fått höra, att man bör göra så stora uppoffringar
för försvaret» »De som ha så mycket, måste då kunna betala
i mån af sina tillgångar» . . . Eller skulle väl »dessa
personer vilseledt oss rned sina uppgifter», så att »vi verkligen
gått för långt?» Det vore ju allt för illa! – Och så kommer
han snart till sitt älsklingstema, om »nationens enighet, som
beror på att rättvisa skipas» . . . »Det är ej godt att
partisplittring skall räcka i framtiden».
Ofta mött med stor bitterhet, både inom pressen och
riksdagen, har Carl Ifvarsson stundom gett drygt igen, men
aldrig förlorat sitt lugn – om det ej skulle varit 1875, då Ola
Jönsson i Kungshult oförväntadt bröt sig ur »partiet»,
samlande kring sig dem, sorn icke skydde verkliga uppoffringar
för försvaret och icke allt jemt ville sätta skattaflyftande i
främsta rummet. Det är icke utan, att Carl Ifvarsson då
blef orolig. Hela landet skulle bli olyckligt, klagade han, om
Ola Jönssons förslag skulle tillämpas . . . Vårt folk skall flytta
ut, tyskar och danskar komma i stället och göra oss till
tyskar och danskar! Men det var ej så farligt med
öfverlöp-ningen. Ola Jönssons förslag föll – och Ola Jönsson kom
aldrig mera till riksdagen.
Det är annars till urtima riksdagen 1871 som vi måste
förlägga vredens höjdpunkt. Då var det Carl Ifvarsson
gendref »de intelligentes» skolmästrande, erinrade om de
uppfostrans fördelar de fått åtnjuta och den större humanitet man
derför af dem bort kunna vänta. Han undanber sig hån och
öfversitteri, såsom olämpliga »retmedel mot oss landtman –
ty om enigheten ger styrka, borden I kunna se hvari
magten ligger». Detta lugnade ej »intelligensernas» vrede; rnen
nog fingo de derefter, vid Andra kammarens utskottsval, se,
att makten låg i den styrka, enighet skänkte.
Carl Ifvarsson var statsrevisor 1867, ledamot af
talmanskonferensen från 1868, bankofullmäktig 1869-73, medlem af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
