Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Riksdagsgalleri 1886-1889 - Per Jakob von Ehrenheim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Per Jakob von Ehrenheim. 63
Men han satt qvar på sin riksdagsmannaplats, och förde
oförtröttadt sin glafven i Första kammarens och utskottens
strider. »Ett statsintresse får ej offras för ett
statsreglerings-intresse», sade han redan innan han nedlagt
rådsvärdigheten, och dervid stod han fast, äfven då han medgaf, att »det
är en otacksam roll för en representant att vara mera
ko-nungsk än konungens regering» (1875).
Ehrenheim har varit en af de ledande och mest betydande
männen inom Första kammaren under senaste halftannat
årtionde, vice talman ifrån 1879. I bankutskottet (1871 lagt.),
i tvenne försvarsutskott (1871 urt. och 1883) och i
konstitutionsutskottet (1872-87) har han deltagit i ärendenas
beredning, och under kammarens plena har han tagit liflig
del i debatten, icke minst »de märkliga dagar» enligt
Wal-lenbergs ord, »då nationalrepresentationen icke är annat än
en bankbolagsstämma». Ehrenheim är nemligen sedan 1872
fullmäktig i riksbanken, men har ändå icke velat att dess
vinst skall ökas på allmänna rörelsens bekostnad, d. v. s.
indraga privatbankernas sedlar å 10 kronor, hvarom så länge
kämpats i riksdagen.
Hamiltons ironiska ord 1867 om regeringens behof af en
förenande länk i form af en statsminister funno i Ehrenheim
en allvarlig främjare, och efter ett fåfängt försök genomfördes
förändringen 1876. Kraftigt har han framhållit behofvet af
utrikesärendenas konstitutionella handhafvande; men med
riksdagens anspråk att »inskränka den dispositionsrätt öfver
statsmedel, som i enstaka fall ännu tillkommer K. M:t», har
han haft svårt att förlika sig, och nu, som förr, finner han det
»orimligt att sammanbinda frågor om stora utgifter med frågor
om stora skattenedsättningar». Hänsyftningen är ingen gåta.
Frihet från tull på lifsförnödenheter är för Ehrenheim
fortfarande maktpåliggande, och han har talat varma ord för
den fattiges rätt i detta fall. Om spannmålstullar säger han
(1885) att de verka som en progressiv ’beskattning nedåt och
vilseleda jordbrukaren om hvar botemedlet finnes för hans betryck.
Första kammaren manade han 1886 att värdigt häfda sin
plats inom representationen genom att skydda landet från
en återgång till det tullsystem, som för 30 år sedan öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
