Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Riksdagsgalleri 1886-1889 - Liss Olof Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liss Olof Larsson. 67
husbehofsbränn ingens »privilegium», som så ihärdigt
försvarats af bondeståndet och endast genom en »statskupp» vridits
ur dess hand, gick Liss Olof modigt fram på den 1854
beträdda vägen, både 1867 och framgent anhängare af allt
kraftigare lagstiftningshinder för utskänkning af spritvaror.
Sitt första tal i kammarens plenum, höll Liss Olof för att
mot en stadsrepresentant försvara almanackans helgdagar;
motionären ville afskaffa sex stycken, af hvilka dock en
(midsommardagen) skulle få stå qvar som fridag från
arbetsskyl-dighet, men utan gudstjenst. Ensamt barndomsminnen från
Leksands kyrkbacke kunde göra tillfyllest för att stämma Liss
Olofs sinne emot en dylik ändring af det bestående, men den
unge Leksandsbon identifierade dessutom söndagar och
helgdagar med en logik, som då väckte någon förundran, men
som sedermera allt för ofta återfunnits i hans
argumentationer, för att icke rent af tillhöra mannens karakteristik. Å
ena sidan hans lifliga lynne, hans fyndighet och ordrikedom,
å andra sidan hans uppfostrans brister, torde göra det
möjligt för honom att sjelf icke rnärka när han »målar fan på
väggen för att sedan ge honom stryk». Men åhörarne både
märka och anmärka det. Konsten är för öfrigt icke ny och
har länge kunnat med fördel användas.
Långt hade riksdagen icke kommit innan hr Larsson fått
tillfälle att visa huru djupt han delade fördomarne hos
»massan af folket», hvilken han också förklarade sig tillhöra, och
när han 1868 ånyo uppträdt mot förslagen att från
statskyrkans band frigöra medborgerlig kompetens, fick han af Blanche
benämningen »ofördragsamhetens apostel». »Kan det vara
lämpligt», frågade Liss Olof, »att sedan så mycket svenskt
blod, ja Sveriges störste konungs blifvit offradt på Tysklands
slätter just i striden mot den fiende till vår lära/ hvilken vi
der uppsökte och besegrade, nu sjelfmant vilja släppa lös
denna fiende inom vårt lands egna gränser?» Att Gustaf
Adolf stred för religionsfriheten och att »fienden», d. ä. den
som icke tillhör svenska statskyrkan, längesedan »sluppit lös»
inom Sveriges gräns, förbisåg talaren helt och hållet under
sträfvan att i kraftiga ord ge luft åt sin åsigt.
Statsmedels användande för Stockholms kungliga teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
