Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - Axel Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Axel Oxenstierna. 253
- med dess indrägtiga tullar, hvilka lemnat kanslern i
Tyskland en väsentlig inkomst. Nu måste han till och med i
Magdeburg uthärda ett myteri af obetalda soldenärer och se
Sveriges välde öfver de fasta platserna vid Östersjökusten
stå på spel. Baners segrar, liksom senare Torstensons och
Wrangels, återstälde dock efter hand de förlorade Utsigterna
till ett för Sverige ärofullt slut på det vidtutseende kriget.
Efter tio års frånvaro återkom Oxenstierna till Sverige
och mottogs med oskrymtade hedersbetygelser af
medförmyn-dare, råd och ständer, då han den 24 juli 1636 återsåg
Stockholm. Vidlyftiga och talrika bref hade han under sin tyska
direktorstid skrifvit till regeringen och nästan lika ofta från
henne erhållit förfrågningar och svar; sändebud hade de
dessutom emellanåt affärdat till hvarandra. Men ändå märkte de
hemmavarande, att kanslerens frånvaro i längden blefve dem
outhärdlig och påminte det sista året ofta om hans hemkomst.
Under de åtta år som återstodo af förmyndareregeringen
var Axel Oxenstierna själen i den samma. Till vidsträckta
områden af förvaltningen sträckte sig hans ordnande och ny
danande ande, under det han jemväl behöll ledningen af den
yttre politiken och af kriget. Så vände han 1644 Torstensons
vapen från kejsarens arfländer mot Holstein och Jutland,
under det en armé i Skåne och en flotta i Sund och Baiter
visade garnle kung Kristian, att svenskarne nu förstodo
konsten att hellre förekomma än förekommas. Men Kristina
fattade sjelf spiran den 8 december 1644; den besvärliga
fredsunderhandlingen med Danmark, för hvars skull Axel
Oxenstierna från februari till augusti 1645 vistades i Söderåkra, i
Kalmar och på andra gränsorter mot Bleking, blef den store
rikskanslerens sista mera sjelfständiga statsmannavärf.
Ty han belönades väl med dråpliga ord, med grefvebref
och med grefskap af Södermöre, just den trakt, han som
underhandlare lärt känna, men hans erfarenhet, hans storhet
och hans år voro icke egnade att gifva honom inflytande hos
Kristina. Redan 1646 skrifver han till sin son Johan,
underhandlaren i Osnabruck, huru det grämer honom att se
fäderneslandets intressen försummas, och att han derför länge
sedan lemnat sitt embete, örn icke Gud,-samvetet och äran för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
