Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - Pierre Augustin Caron de Baeumarchais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pierre Augustin Caron de Beaumarchais.
Hundr aårsminne.
(1884.)
Hundraårsminnet af den märkliga tilldragelse, då »Figaros
bröllop» första gången gick öfver konungariket Frankrikes för-,
nämsta scen - då franska revolutionens anspråk applåderades
af dess blifvande offer - återför äfven i minnet den märklige
författaren, som för hundra år sedan »satte samhällsproblem
under debatt». Och hvilka problem! Först qvinnans
ställning till mannen och till samhället, snart samhällets
orättvisor i alla dess fogar. Och alltid något upplefvadt. Så har
man kallat hans Figaro en sjelf biografi, »Eugenie» hans
systers sorgehistoria. Den senare har Göthe bearbetat i sin
Clavigo, Figaro lefver ännu på scenen i både ord och toner.
Urmakaren André-Charles-Caron tillhörde en reformert
familj men öfvergick till majoritetens kyrka när han gifte sig.
Enda sonen var Pierre Augustin, född i Paris den 24 januari
1732. Unge Caron var en qvick och lat pojke, som raskt
sköt upp till en storväxt ung man. Han skref qvicka verser
som trettonårig pojke, togs ur skolan för att lära faderns yrke
men slarfvade och vurmade endast för luta, harpa och sång.
Efter obehagliga rön af olydnadens följder blef dock unge
Caron förståndig, arbetade flitigt på verkstaden och lyckades
till och med att uppfinna en förbättring i urets mekanik. Han
var då tjugu år; en äldre urmakare bestred honom
uppfinnareäran, men vetenskapsakademien, till hvilken saken
han-sköts, gaf Caron rätt. Till belöning blef han utnämd till
hof-urmakare.
Ståtlig växt, regelbundna drag, eldiga ögon, sjudande lif
i ord och rörelser, öfverlägsen hållning i medvetandet om
öfverlägsna gåfvor, men utan sedligt allvar och således föga
Bilder och Minnen. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
