Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - Carolus Linnæus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rektoratets nedläggande höll ett tal om naturens ljufligheter,
hvilket »efter de studerandes åstundan» af talaren på svenska
öfversattes och utgafs (1773), ett af de vackraste prof på Linnés
vittra stil och i all sin märkliga enkelhet en klassisk skrift.
Både här och annanstädes i Linnés skrifter skymtar man
tankar, hvilka hundra år efter Linnés tid tagit klarare form
i Darwins läror. Äfven till de »naturliga system» för
växtverlden, på hvilkas fullkomning eftertiden arbetat, drog
Linnæus upp grunddragen, men i full öfvertygelse, att ett
århundrades forskning skulle kräfvas, innan ett sådant system
kunde undantränga det »artificiela», som bär Linnés namn.
Som läkare lade Linné synnerlig vigt vid hygieniska
och dietetiska förhållanden, alltså äfven på denna bana en
man af framtidstankar; hans kollegier afskrefvos flitigt, hans
läroböcker, Materia medica (1746) och Genera morborum (1763),
prisades högt af samtiden och hade långvarigt inflytande.
Den förra utkom jemväl i Tyskland i flera upplagor, den
senare i Tyskland, Frankrike och Italien. Linné arbetade
»hela hösten 1765 på Clavis medicinæ, som torde fordra än
en mansålder, innan den förstås af de lärdaste», antecknar
han sjelf för efterverlden. Denna har ock icke utan
förvåning sett Linnés tankar i flera fall bekräftade af vår tids
forskning, särskildt i afseende å lefvande smådjur såsom
orsaker till smittosamma sjukdomar. En af de hyllningsskrifter,
hvilka vetenskapsmän egnade Upsala universitet vid dess
fyrahundraårsfest 1877, var också en värderik afhandling om
»Carl von Linné som läkare och hans betydelse för den
medicinska vetenskapen i Sverige».
Helsa och arbetskraft fick Linné behålla intill sitt
sextionionde år. Men då nödgas han anteckna (1776): »Linné
hostar, kan knapt gå, talar oredigt, kan knapt skrifva».
Disciplar kommo, som vanligt, hem från forskningsfärder,
men Linné kunde ej mer tala med dem. Tidt och ofta
rördes han af slag; minnet förgick honom, lemmarne förlamades.
Vid anblicken af en kär lärjunge eller nya naturalster
strålade dock ännu hans ögon af mild glädje. Det var hårdt
för den gamle att så långsamt dö bort: slutligen slocknade
hans ädla lif, den 10 januari 1778.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
