Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - August Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några underliga kurrar och följa dem der de trodde sig osedda.
Så samlade August Blanche redan under skoltiden ett rikt
material till »taflor ur lifvet». När han, vid 57 års ålder,
slutade sitt lif, hade han ännu icke på långt när tömt sitt
förråd. Tvärt om, han hade nyss begynt en ny serie af
bilder från 1820-talets Stockholm, friska och lefvande som vore
tecknaren ännu i sin ungdoms dagar.
När Blanche från universitetet återkommit till
hufvudstaden med den juridiska embetsmannabanan som
framtidsperspektiv, blef det dock snart nog det gamla bildgalleriet
som drog honom till sig. Tidningsbestyren i »Freya» roade
honom lika litet som de juridiska protokollen. Den
nydanade svenska scenen, Lindebergs, Torsslows, Stiernströms
scen, öppnade för Blanche en kär verksamhet. »O, så roliga
repliker — o, så lustiga situationer», ropade man snart från
Ystad till Haparanda! Det var i Blanches pjeser aldrig fråga
om högre dramatisk konst, om verklig karakteristik, derför
voro icke heller framstående skådespelare nödvändiga för
deras utförande. Nej bevars, hvar som helst i en gladlynt
sällskapskrets kunde man ha nöje af att spela »Magister
Bläckstadius» eller »En tragedi i Vimmerby» eller »Rika morbror»,
om man ock, af respekt för de fyra akterna, lemnade
»Positivhataren» åt den reglementerade scenen. Och så gingo Blanches
lustiga personer med hans glada lynne ut öfver hela Sverige,
öfver allt helsade som lätt igenkända bekanta, öfver allt, i
sjelfva öfverdriften och karrikeringen, mötta med högljudt
bifall.
Men de blefvo ej nog utförliga, dessa teaterscener, Blanche
behöfde mera utrymme. Så skref han romaner.
Nu, mer än i den lustiga komedien, fick han fram sin
originalitet i stil. Äfven denna slog an på läsaren, vare sig
den gick i det burleska eller i det sentimentala. Och bilderna
— ja de voro barndomsminnen och rysliga historier,
omskapade i diktarens fantasi och utrustade med hans språk.
»Banditen», »Flickan i Stadsgården», »Första älskarinnan», alla
lefva de och röras i Stockholm och med dess folk ur skilda
samhällsklasser, skolpojkar, fyllbultar, grefvar och
kopparslagare, lastens trälar och nödens nästen, samt midt ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
