Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - Herr Hugos Akademi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
350 Minnesbilder.
en gång lemnats till statsrådet af Furumo, som »är poet och
derför ej kan reflektera öfver versteknik.» Nu gripas flera
konseljledamöter af ifver för verstekniken. Den ene vill
behandla apoteksväsen, den andra köksvetenskap i meter.
»Femtusen recept på rim, det blefve hvad jag ville kalla ett verk.»
Herr Hugo framhåller väl poesiens kraf på romantik, men
statsrådinnan i köksväsendet påstår att »erinran är skälet
för all verskonst» och slår herr Hugo med hänvisning till
psalmbokens rim som bevis på minnets och poesiens
naturliga samhörighet.
Så långt hade hr Carl Westermann hunnit den 6 Maj
1866, ungefär 100 sidor skrifna i Bremen. Omkring femtio
sidor medhann han ytterligare, innan pennan för alltid föll
ur hans hand. Ett utlofvadt föredrag om Dante af det
italienska statsrådet hann ej kornma med. Den finska betoningen
af svenskt språk hör till det sista, som sysselsätter Herr
Hugos Akademi.
Efter någon tids svaghet afled den outtröttlige
skriftställaren i Bremen den 26 September 1866.
»En regnig eftermiddag i oktober månad » - skrifver
Almqvist i ett hittills otryckt utkast - »satt jag och rökte i min
soffa i Paris, och det föll mig in, att jag skulle skrifva min
lefnadshistoria. Denna tanke hade väl några gånger förut
uppstigit hos mig, men jag hade förkastat den för mera
intagande göromål; äfven nu, då jag har börjat, drar jag i
mycket tvifvel, om jag nånsin kommer att sluta. Icke för att jag
ej upplefvat så många inre och yttre öden, att ej mycket
vore att tala och skrifva om; vi skrifva nu 1840, så att jag
lefvat länge nog, för att en gång kasta mina ögon tillbaka
och anteckna ur mina tusende minnen. Men jag vet icke
riktigt hvad jag skall anteckna; ingen känner sig alldeles
sjelf, och ännu mindre kännes man af andra, när det är
frågan om grunden. Och huru skall man anteckna sig?
Half-sant och halffalskt, såsom Goethe gjort och derför kallat sin
autobiografi Dichtung und Wahrheit? Men jag tycker ej om
detta sätt, för min del; det är att skrifva en roman. Romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
