Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Hans Kristian Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
406 Dödsrunor.
tretio års ålder funnit sin kallelse och vunnit ett
skaldenamn - dröjde det än ytterligare nära ett årtionde innan
Kjöbenhavnskritiken kunde se det.
Nu ha vi följt skaldens utveckling. Kortare kunna vi
fatta oss om hans segerbana.
Det blef, som vi redan nämnt, icke Kjöbenhavn, som
upptäckte hans storhet. Sverige och Tyskland först, England
och Frankrike sedan, gåfvo högljudt erkännande åt
romanförfattaren, lyrikern och sagoberättaren Andersen, medan det
i Danmark ännu icke var rätt estetiskt och kritiskt »comme
il faut» att gifva honom loford. Genom sina sträfvanden som
dramaturg - brödarbeten efter hans eget erkännande - gaf
han ock lastarena rum, ännu mer kanhända genom sina
personliga egenheter. De gamla vännerna stodo dock bi, och
publiken var honom icke obenägen. Liksom förut i Fredrik VI,
fick han äfven i Kristian VIII en välvillig patronus.
Att resa var och blef hans lifsluft, hans skola, hans
behof. Italien och Orienten, Sverige och England, Frankrike
och Holland, Schweitz, Tyskland och Österrike genomkorsade
han många gånger, barn i huset i barnkamrarne som i
fursteslotten, ständig läggande nya »eventyr» till de förut diktade,
i romaner och reseskildringar nedläggande utbytet af sina
intryck. Från 1838 hade han en »digtergage» af 800 kronor,
från 1851 professorstitel och steg sedan på den danska
titelstegen ända till konferensråd. Preussens konung Fredrik
Vilhelm IV gaf honom 1846 hans första orden, Danmarks senare
på året hans andra, Sveriges 1848 hans tredje. Sedan blefvo
de »legio».
Andersen träffade på sin första svenska resa 1837
Fredrika Bremer, med hvilken han sedan allt jämt underhöll
en förtrolig vänskap. Efter hemkomsten diktade han den
bekanta sången »Vi er et folk, vi kaldes Skandinaver».
Minnet från hans andra svenska resa ha vi redan omtalat. Den
tredje, 1849, har han tecknat i hvad han kallar sin mest
genomarbetade skrift, »I Sverige» - och dessutom alla tre
i sitt »Livs Eventyr». Som ett minne af sin fjerde resa i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
