Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Hampus Kristofer Tullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hampus Kristofer Tullberg. 421
Stora och Lilla Slågarps pastorat, två mil från Malmö, på den
rika slättbygden.
Nu lät Tullberg ej längre öfvertala sig, att hålla inne med
sin »Rättskrivningslära». I januari 1841 utgaf han den -
den var då redan 10 år gammal. »Skriften har till söfte att
föreställa uttalet, liksom regenten att föreställa folket...
Skriften är uttalets ombud liksom regenten är folkets. Alltså är
den skrift fullkomligast, som trognast avbildar uttalet, liksom
den regent är den bäste, som villigast lyssnar till folkets röst.»
Det vigtigaste hindret för rättskrifningens vetenskapliga
utbildning i senare tider ser Tullberg i Svenska akademiens
haltande mellan grundsatserna: uttal och skrifbruk, och ser i
akademiens sätt att följa ett om än så oriktigt skrifbruk »ett
bihang till Gustav den Tredjes inkräktningslust på svenska
frihetens område». Den värma och kärlek, med hvilka han ifrar
för sina satser, gör ett tilldragande intryck på en hvar, men
den scano-smolandiska fonetismen torde ej vara en fullt
lämplig drägt för det svenska tungomålet - och Tullbergs
fone-tism var lämpad efter hans eget uttal. Derför skref han
»lökkliga tider»; men sådana fick han ej upplefva: ty - »arbetet
var, som det hadde ikke varet till», klagar han i den förnyade
och utvidgade »Svensk Rättskrivningslära, stödd på
vettenskaplig grund», hvilken han utgaf 1862, sedan dels presterlig
tjenstgöring (från l maj 1842), dels sjuklighet för honom
omöjliggjort »all egentligen litterär värksamhet» under
mellantiden. »Nu har akademiska rättskrivningens oduglighet blifvit
laggd i öppen dag», skrifver han 1862; »får se, om också nu
alla tungor äro stumma, ok alla pennar hvila.»
Blef det den gamle stridsmannen än icke beskärdt att
ens 1862 väcka någon polemik med sin skrift - den
betraktades som en kuriositet af de få som sågo den och inga
anmälare omtalade dess innehåll för andra - så fick han
dock snart se, att icke alla tungor voro stumma och alla
pennor hvilade. Men icke ens nystafningens antesignaner
kände till - eller kändes vid - sin ålderspresident; derpå
var han ock väl beredd. »Det har allaredan sin
tillfredsställelse», skrifver han, att man vet för visso, att man står i
jusets ok sanningens tjänst; det är mitt lynne, att jag hellre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
