Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Anders Sandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anders Sandberg. 429
Och ändå - skulle någon ens nu önska, att
presteståndets majoritet den 8 december 1865 uttalat sig i
voteringsurnan i stället för i reservationsprotokollet? Dagtingans tid
med traditionerna var slut, Sibyllas böcker voro redan brända:
vår tid ville ock ha en historia, ville sjelf vara stamfar för en
ny tid, och de som Imnnat länka denna i forntida minnens
hjulspår hade aldrig med ärligt allvar fört reformens fana,
då denna slags reform ännu hade utsigt att samla folket
ikring sig,
Men Sandberg hade ej märkt, hur långt det var mellan
1840 och 1865 och hvad draktänder, sviken väntan utsått.
Han såg endast de kämpar mot de »privilegierade stånden»,
som ur draktänderna uppväxt, och han var fast i sin
öfvertygelse, att folket sjelf ej ännu var moget att styra folket.
Sina sista år tillbragte Sandberg i af politiska uppdrag
ostördt lugn i sin församling. Som medlem af kyrkomötet
1868 beträdde han den fruktade Andra hammarens sal i den
nya riksdagens hus. Men äfven här fick han mest i
reservationer ge sina åsigter luft. På vintern följande år utsattes
den gamle förtjente mannen för en verklig förföljelse af en
synnerligen obehaglig natur, hvaraf minnet kanske ännu ej
försvunnit - ty man minnes ju gerna det onda man hört
om en framstående kyrkans man. Vi vilja derför erinra, att
det åtal för skogsafverkning på eget boställe, hvarför
Sandberg då blef utsatt, föranleddes af en välvillig handling af
honom mot socknens fattiga och en icke välvillig handling mot
den gamle prosten af ortens skogsinspektör. Sandberg
frikändes i ortens häradsrätt, der förhållandet var kändt, dömdes
saker i hofrätten, men förskonades af k. m:t »af gunst och
nåd» från ådömda böter. I febr. 1872 införde den gamle
mannen i tidningarna sin enkla framställning af målet.
Vid promotionen i Lund 1874 besteg »primus» från 1823
ånyo parnassen och mottog jubelkransen. Han hade då,
högtiden till ära, låtit förmå sig att antaga en prydligare
skepnad; han bar ej längre sitt vanliga långa hvita hår
och hakskägg och sin hvarken fina eller välsydda rock, i
hvilken erkebiskop Wingård ryckte 1850, när han vid
riksdagen återsåg den då nyligen med nordstjernan hugnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
