Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Carl Vilhelm August Strandberg (Talis Qualis)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
432 Dödsrunor.
Det var vid förra decenniets början. Frihetsskalden, som
i väldiga toner anklagat folkens förtryckare; den nordiska
brödrakänslans stormande diktare, som i sin sjudande glöd
ville rycka blixten ur Guds hand, som i praktfulla
straffdikter gisslade beräkning och betänksarnhet, der heder och
framtid fordra strid i brödernas led, han, som
»blef, den förste, för vårt fria folk,
af de förtrycktes sorg och härin en tolk»,
han, som dristigt hotade »österns jätte»:
>Vi ha stenar nog till kummel
öfver czarens hela här> -
han, den älskade, varmhjertade »gamle studenten», det
sydsvenska universitetets praktfulla kontingent till den senaste
mansålderns fosterländska diktskatt, den talangfulle
öfversättaren för Talias tjenst, den segerrike införlifvaren med
vår svenska dikt af vårt århundrades största britiska
skaldeverk: honom hade väl Farna funnit, men ännu ej Fortuna.
Dock, hon fann honom, och blef ej bortstött. Norna
Gests dröm blef snart sagdt hennes rättesnöre. De sista
femton åren af Strandbergs lif buro honom både embete,
stjerna och kraschan, både doktorshatten och den akademiska
stolen. Var det mannens lycka - blef det skaldens?
Som Svenska akademiens direktör uttalade Strandberg
(1863) en bjert förkastelsedom öfver den »af samtidens
lidelser ännu darrande hand» som »griper i strängarna med
utbildad kramp», öfver den sånggudinna, hvilken »i stället att
som en evighetens hänryckta budbärerska gå omkring vid
tidens sjuksängar, tröstande, uppmuntrande, styrkande och
helsobringande, fast hellre som en flygtig och känslosam
be-sökarinna med anstötlig förflugenhet skyndat att rifva
förbanden från blödande sår, dem hon ingen blick haft ätt
bedöma, ingen befogenhet att behandla och ingen makt att
hela». »Skaldegåfvor», fortsätter han, »som gå i denna
riktning, göra icke samtiden mycket rikare ... de bringa feber i
stället för helsa, öfverspänning i stället för sanning, förvirring
i stället för ljus». Och få månhvarf hunno lida efter uttalan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
