Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Carl Vilhelm August Strandberg (Talis Qualis)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
436 Dödsrunor.
Den 22 juli 1847 var en märkelsedag i Strandbergs lif.
Då firade Lunds studenter en afskedsfest för sin skald, om
hvilken offentligen vitnas, »att han i högre mön än någon
annan af kamraterna utöfvat inflytande på studentsamhället»,
att dettas vigtigaste företag under hans nioåriga studenttid
»nästan alla i honom räknat antingen en af sina första
upphofsman eller ock en af sina mest nitiska befrämjare», att
han som studenternas mångåriga anförare och förtroendeman
vunnit deras kärlek och tacksamhet, att de bevara hans
sånger som ett dyrbart minne och sända sina välönskningar
med honom på färden.
»När jag från er skildes, veko
ur min diktning saft och färg»,
klagade han också snart derefter i sina Lunds studenter
tillegnade »Vilda Kosor». Han hade då bosatt sig i Stockholm,
för att med sin penna skaffa bröd åt sig och de sina, men
löftet från 1845 förekom honom som en skuld 1848.
»Egde jag ett bröd att räcka
åt de kära munnar små,
Som sin purpur mot mig sträcka,
skulle jag med eder gå.
Men hur hela verlden larmar,
som sin frihet återtar,
hålla mig små trinda armar
här i fångenskapen qvar».
I den fångenskapen var kärleken fångvaktare, och bojorna
voro endast rosenbojor. Dock, ingen ros utan törne: kampen
för tillvaron går stundom törnigt nog framåt, men
försakelser äro icke alltid uppoffringar.
Som medarbetare i Dagbladet, hufvudsakligen för teater
och literatur, slutligen någon gång i mera ledande egenskap,
såg Strandberg halftannat årtionde försvinna. Under tiden
arbetade hans penna jämväl för teaterns lyriska scen, i det han
lemnade öfversättningar af libretton till operor och operetter,
såsom Flotows Marta (1850), Cimarosas Hemliga Giftermål
(1851), Verdis Macbeth och Meyerbeers Profeten (1852), Adams
Niirnbergerdocka (1853), Eossinis Vilhelm Tell (1856), Webers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
