Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Carl Vilhelm August Strandberg (Talis Qualis)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
438 Dödsrunor.
ning 1862, det år, då både Strandberg och Louis De Geer
inkallades i Svenska akademien.
»Vaticiniets» författare från 1845, återupprepare 1854, fick
nu på sin lott att med ett akademiskt äreminne prisa den
bjärtaste förkämpen för 1812 års politik - den, som troddes
försummat det drömda »återtagandet af Finland*. De »vilda
rosornas» författare från 1848, som ännu 1856 utsände ett
skarpt vapen för »Vårt fria ord» emot regeringens klumpiga
försök att utmönstra tryckfrihetslagen ur grundlagarnas
antal, blef nu den efter sex års utmanande skandinavisk
politik plötsligt försigtig vordna regeringens försvarare mot dem,
som yrkade en man bakom ordet. Strandberg kunde också
snart lemna sin plats i Dagbladet för en plats i den officiela
tidningens redaktion, och under loppet af 1865 blef han sjelf
dess hufvudredaktör. Då tidningen tillhör Svenska Akademien,
var ju heller ingenting naturligare, än att bereda denna
ställning åt den fattige skalden, som upptagits i kretsen af de
aderton. Och mot hvad vi eljest varit vana vid, att skalder
och vetenskapsmän få pastorat och kräklor för att lefva, är
ju skalden-redaktören en vida lämpligare konstellation. Men
månne positionen som sådan och de dermed förenade
göro-målen i allmänhet varit rätt väl egnade att göra lifvet
lyckligt för en skald? att stärka hans lust att gripa i lyran, i en
Talis Qualis’ »starka lyra»? Sinnet vänder sig heldre till våra
danska och norska bröders sed att gifva skaldepensioner.
Dock - har icke äfven vår riksdag gjort ett begynnande steg
i denna riktning, och är det icke Svenska Akademien sjelf,
som af den anslagna summan anordnat små »gratifikationer»
åt e. o. literatörer? Heldre några hundra kronor i hvardera
af de många tomma poetiska börsarna, än att åt ett lif för
skaldekonsten bevara en verklig, en pröfvad skald!
Men välmening dref verket, och rättskaffens, pligttrogen,
utförde Carl Strandberg sitt värf. Allt mera sällan rörde
han vid lyran, och då icke alltid med den förra
framgången. Men han fick värdighet af filosofie doktor från sitt
älskade ungdomshem, från Lund, och ett kungligt biläger,
med dess »kantat» af Strandberg, medförde som minne en
kraschan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
