Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Per Henrik Malmsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Per Henrik Malmsten. 491
tör. Med armarna i kors, blicken på sned, bister uppsyn,
sitter professorn framåtlutad i sin lätta vagn, omvärfd af
åkande och gående, känd af flertalet bland de mötande
hundratalen. Nu stiger han af. Trappor upp, trappor ned, hvem
räknar dem? Icke han åtminstone.
Professorn ringer på. Hvilken ängslig förbidan, sedan
budet sändes! och nu, hvilken ifver att höra hans dom. Men
skall icke den bistra uppsynen skrämma den lilla?
Har Malmsten en bister uppsyn? Ja, i läkardroskan -
men ej vid sjukbädden; den lilla ser allt för väl att det är
en riktigt god vän som kommit till henne i hennes nöd.
»Bäst så han stod helt allvarsam,
stack der bakom hans skuldra fram
ett barnaöga, himmelsblått,
som log så hjertans godt.»
Och timmarna gå. På tio, på tjugo ställen har droskan
stannat och professorn i de mest olika hem mött skiftande
lidanden, men samma tillit. Nu stannar åkdonet vid hans
egen port.
Skaror af väntande räkna redan minuterna till dess
»mottagningen» skall börja. På en och hvar hör han, ser han,
undersöker han hvad fallet kräfver, ger råd och föreskrifter,
ihågkommer hvarje förut lemnad föreskrift, igenkänner hvarje
återkommande patient. Så gå, under ständig vexling af nya
besökande, en eller två timmar.
Nu är det ändtligen slut. Middagen väntar. Men det är
icke en af arbete nedtyngd och uttröttad man, som stiger in
till sin familj, der äfven inbjudna vänner vänta på värden.
Nej, det är lifligheten sjelf, det är den skämtsammaste,
gladlyntaste, man vill se, det är »en pigg pojke», som alldeles
icke är trött af att tala med folk, utan munhugges värre än
någon. »Fäktmästare» äfven nu, kan han äfven nu ge hårda
stötar, men, liksom på kliniken, »aldrig för att såra, möjligen
för att väcka, alltid för att öfva».
En, kanske två timmar förflyta i det muntra laget. »Man
berättar» - skrifver Malmsten om Bjerkén - »att han ej
sällan från ett glädtigt samqväm, från de blixtrande glasens
klang ilade till plågans och eländets bädd» . . . ja, så berättar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
