Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - André Oscar Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 15 oktober 1856 öppnades Stockholms enskilda bank,
i postverkets hus vid Lilla Nygatan. Grundfonden, en
million riksdaler, hade tecknats på få dagar, och Wallenberg
kunde nu som bankdirektör förverkliga sina åsigter om hur
en bank skall tjena allmänheten, under det han fortfarande
som riksdagsman egde tillfälle att verka för
banklagstiftningens utveckling. I förra fallet ha hans åsigter och hans verksamhet burit rika frukter, icke blott i form af penningevinst
för bankens delegare och styresman, utan jemväl som en
föresyn för andra bankinrättningar. I senare fallet deremot
lyckades han icke bringa till stånd den från »ministerielt
godtycke» frigjorda fasta lagstiftning, för hvilken han så
länge ifrat. Hans sista allvarliga riksdagsdebatt rörde sig
om banklagstiftningen, och vid sin död var han medlem af
en kunglig komité, nedsatt för afgifvande af förslag till lag
om bankbolag.
Denna sida af Wallenbergs verksamhet är obestridligt af
stor betydenhet för vårt lands ekonomiska utveckling. Hans
heder, att ha varit förkämpe för sunda åsigter i bankväsen
och kreditlagstiftning, hvilka han fört framåt trots väldigt
motstånd, minskas ingalunda deraf, att dessa åsigter visat
sig vinstbringande för honom sjelf. Hela den svenska
ekonomien ville han hjelpa på fötter, och gerna stödde han
efter förmåga alla sunda affärsföretag, så väl banker som
kreditbolag och industribolag. Men mot vårdslös eller
oförståndig skötsel af affärer var han oblidkelig. Hans hårdhet
kände i ty fall ingen sentimental begränsning, och han har
ofta, både offentligt och enskildt, fått uppbära hårda
förkastelsedomar och bittra förebråelser. Välgörenhet i affärer
var icke hans sak. Men detta hindrade honom visst icke att
vara både välgörande och hjerteöm i enskilda förhållanden.
Så var han äfven ofta i sitt personliga uppträdande, t. ex. i
riksdagen, vid kommunala sammankomster eller affärsmöten,
hänsyslös och mycket fordrande, i synnerhet fordrande gehör
för sig sjelf, men i sitt enskilda lif öppen, nästan naiv,
strålande af vänlig godmodighet. Den ena facen var honom fullt
lika naturlig som den andra.
Wallenberg fortfor att vara medlem af borgarståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
