Lena Vitak: Lars Aronsson, du är pappa kan man väl nästan säga till Projekt Runeberg. Berätta vad det är.
Lars Aronsson: Ja, det stämmer. Det är en sajt på nätet, som man hittar på www.runeberg.org, där vi arbetar på våran fritid med att lägga ut klassisk nordisk litteratur på Internet.
LV: Mm. Och det här har du hållit på med sedan du var student?
LA: Ja, vi började 1992 faktiskt med det här.
LV: Så det var nästan premiär på Internet för större satsningar kan man säga?
LA: Ja, vi hade förmånen att vara väldigt tidigt ute. Vi var några stycken som studerade datateknik på Linköpings universitet och hade tillgång till Internet rätt så tidigt.
LV: Och ville göra nånting. Det ingick i nåt projekt ni jobbade med, eller?
LA: Ja, det var såhär, jag ville undersöka hur Internet kunde användas för att lägga ut information, och jag tröttnade på att skriva saker själv. Jag hade skrivit en sida om Linköpings universitet och en sida om Linköpings kommun och sen tröttnade jag. Och då tänkte jag att det är lättare att skriva in nåt som nån annan har skrivit.
LV: Mm.
LA: Och då vart det sånger av Bellman och lite andra småsnuttar som jag kunde skriva av.
LV: Mm. Ni skrev av, alltså ni satt och knappade på tangentbordet på den tiden.
LA: Ja, från början var det den enda utrustningen som vi hade. Men idag så använder vi scanners för att läsa in hela böcker på en gång.
LV: Ja, jag har läst i nån artikel här att när ni får en gammal bok - för det här handlar ju om äldre litteratur, 70 år efter författarens död - då river du av pärmen och river ut sidorna. Får man göra så med böcker?
LA: Ja, det är ju lite känsligt kanske för bokvänner att berätta exakt hur vi gör. Man vill kanske helst inte veta hur korv blir till heller...
LV: Nä, precis.
LA: ...även om det är gott att äta korv. Men vi har hittat en metod som är rationell och som fungerar för oss.
LV: Mm. Så ni scannar av exakt den där sidan... Varje sida i ett verk.
LA: Ja.
LV: Och för att ni ska komma åt mycket - det här tar ju tid - så är det en massa frivilliga entusiaster i hela landet, antar jag?
LA: Från början så såg vi ju Internet som ett sätt att sprida den här äldre litteraturen, men jag tror att egentligen den största nytta vi har av Internet idag är att vi hittar frivilliga som vill hjälpa till att arbeta med det här.
LV: Mm.
LA: Om vi skulle byta nånting idag, så skulle vi kunna ge ut böckerna på papper istället men fortfarande använda Internet för att hålla kontakten med våra medarbetare.
LV: Mm.
LA: Det skulle vara ett mindre steg än att ge upp kontakten med våra medarbetare och sköta den över papperspost. Det skulle vara ett större hinder, faktiskt.
LV: Mm. Så korrektur... Om vi säger att det är du som scannar in en bok, så är det ju ofta den första upplagan med krumelurer och gammelstavning och så, och den kan vara svårläst till exempel för, jag tänker på våra lyssnare här med talsyntes och så. Men då har ni ett annat knep för att komma till en textversion.
LA: Ja, det är såhär, från början så knappade vi in texter, och det blir ju en textfil, och den är ju väldigt kompakt, den tar väldigt lite utrymme på en diskett eller en hårddisk. Och det ledde till en del problem när vi misstänkte att vi hade gjort fel och inte visste säkert om vi hade skrivit av rätt. Då var vi tvungna att gå tillbaks till biblioteket och hitta rätt bok och kontrollera sakerna. Lösningen på det problemet var att scanna bilder av hela boksidan, som vi sedan utvinner en text ur med hjälp av ett OCR-program. Men bilden av hela boksidan har vi kvar för att kunna gå tillbaks och kontrollera att allting har blivit rätt.
LV: Mm.
LA: Nu är det så att det som tar tid är inte att scanna själva sidan, utan det som tar tid är att korrekturläsa den. Och därför så tar vi hjälp av våra frivilliga medarbetare över Internet för det. Och för att kunna hjälpa till med det så måste man ju kunna läsa både bilden och texten.
LV: Mm.
LA: Men när korrekturläsningen väl är gjord, då har vi en kompakt textfil som kan läsas både på skärmen och med talsyntes eller andra hjälpmedel som man har.
LV: Mm. Så båda de versionerna ligger ute.
LA: Ja. Jag har upptäckt det att med Internet så är det ingen idé att sitta och anstränga sig tills ett helt arbete är färdigt, utan man gör så mycket man kan och så lägger man ut det på Internet. Så kommer nån annan och hittar det och fortsätter arbetet.
LV: Så har ni jobbat...
LA: Så att Internet har verkligen vänt upp och ner på sättet som vi arbetar med.
LV: Ja. Och prioriteringen av vad ska nu läggas in... Det är lusten som styr, intresset hos er som jobbar.
LA: Ja, vi har ju inga pengar att betala våra medarbetare med, utan vi bygger på lust helt enkelt. Och för min del så räcker det rätt så långt.
LV: Ja, jag förstår det.
LA: Och vi har då medarbetare som har olika intressen, tack och lov, så att allting handlar inte om mina intressen, utan...
LV: Nä.
LA: ...vi täcker ett rätt så brett område.
LV: Precis. Ni har hela Nordisk familjebok i två upplagor, till exempel...
LA: Ja.
LV: ...fullständigt inscannade.
LA: Det är ju det klassiska svenska uppslagsverket, faktiskt det största uppslagsverk som nånsin har gjorts i Sverige.
LV: Mm. Och den ena upplagan är från slutet av 1800-talet, den andra första kvartal... kvartsseklet på 1900.
LA: Ja, just det. Det är ju den andra upplagan där som kallas för uggleupplagan...
LV: Mm.
LA: ...och det är ju den som är absolut störst.
LV: Och där hittar man väldigt intressanta artiklar.
LA: Ja, det finns jättemycket att läsa.
LV: Mm.
LA: Man hittar ju inte nån förklaring av hur ett kärnkraftverk fungerar.
LV: Nej, av naturliga skäl.
LA: Av naturliga skäl. Och när bokstaven A gavs ut 1904 så är det ju knappt att "automobil" finns med ens.
LV: Nä.
LA: Men man kan ju läsa allting om hur mycket folk det på den tiden bodde i varje liten socken.
LV: Mm.
LA: Och man hittar historiska uppgifter och uppgifter ur klassisk bildning som är nog så intressanta och utförliga.
LV: Mm. Du har berättat att Strindberg har signerat en enda liten artikel i Nordisk familjebok. Berätta mer.
LA: Ja, såvitt jag vet så har han bara skrivit en enda artikel. Han var ju på den tiden, på 1880-talet, amanuens på Kungliga biblioteket, och fick som många andra då inbjudan att bidra med artiklar till Nordisk familjebok. Och typiskt för honom kanske är att det är artikeln om djävulen som han har skrivit. Den sträcker sig över lite mer än en spalt.
LV: Ja. Och det stavas då d-j-e-f-v-u-l.
LA: Ja, precis. Stavningen har ju ändrats lite sen dess.
LV: Och J.A.S. står det som signatur.
LA: Ja.
LV: Ja, det är spännande att veta. Berätta lite mer om det här med 70-årsgränsen och upphovsrätten, för det har ju förändrats sen ni började.
LA: Ja, det är ju så, det största hindret för oss är ju inte tekniken, utan juridiken.
LV: Mm.
LA: Det är lagen om upphovsrätt som sätter gränsen. Och det kanske är bekant för många läsare av talböcker och taltidningar att... hur det fungerar, och att det kan sätta krokben för en del projekt. Upphovsrätten gäller ju för allting som skrivs under författarens hela livstid och därefter, efter att han har dött, i ytterligare 70 år.
LV: Mm.
LA: Och det gör att August Strindberg, som dog 1912, hans verk är fria för att han har varit död i mer än 70 år. Medan till exempel Pär Lagerkvist har inte varit död i 70 år, så hans böcker får vi inte lägga ut på Internet, utan då skulle vi vara tvungna att be om lov hos förlag och arvtagare till honom...
LV: Mm.
LA: ...och det har vi inte gett oss in på, utan vi håller oss till de äldre författarna.
LV: Men man kan ändå hitta enstaka dikter till exempel av Selma Lagerlöf. Varför? Fast hon inte har nått den här gränsen.
LA: Ja, det är så, vi började då i början av 90-talet, och den upphovsrättslag som gällde då hade en 50-årsgräns. Och Selma Lagerlöf, som dog 1940 om jag minns rätt, hade då varit död i 50 år, så att hennes verk var fria och dem fick vi lägga ut och det gjorde vi. Men sen, den första januari -96, så ändrades upphovsrättslagen och vi fick en 70-årsgräns som då skulle vara gemensam för hela Europeiska unionen. Så att just nu så får vi inte lägga ut nåt mer av Selma Lagerlöf, men det som vi en gång lade ut, det ligger kvar där.
LV: Det får ligga...
LA: Och detsamma gäller då dikter av Karin Boye, till exempel...
LV: Ja.
LA: ...som också dog ungefär samtidigt.
LV: År 2011 längtar du efter. Varför det?
LA: Ja, det är då då som Selma Lagerlöf har varit död i 70 år, därför att då får vi gripa oss an hennes verk igen. Och året därefter så blir Karin Boye fri på nytt.
LV: Mm.
LA: Vi ser ju upphovsrätten som en börda, och friheten från upphovsrätt som en frihet.
LV: Mm.
LA: Så att vi använder de orden.
LV: Vi får hoppas att det blir lättare i framtiden.
LA: Mm.
LV: Mm. Tack så mycket... Vi ska ta en sak till. Om nån går in på det här Synskadad, och söker på Projekt Runeberg, och upptäcker att de skulle vilja ändra på nåt, eller undrar över nåt, hur kan de nå dig då?
LA: Det bästa sättet är att skriva ett mejl till oss som jobbar i det här. Och vi har mejladressen redaktion@runeberg.org.
LV: Ja, då vet vi det. Tack igen.
LA: Tack så mycket.