(född 1807, professor i Uppsala, Tegnérs måg, död 1878) är närmast att räkna till nyromantikens epigoner, om han än i sin poesis sinnrikhet och klarhet är besläktad med gustavianerna. Hans på 1830-talet utgifna diktsamlingar utmärka sig genom välljudande form samt en mild och öm grundton, men det känslosamma, vekt elegiska draget i ungdomsdikterna föreföll icke fullt naturligt. Bland hans bästa lyriska poem märkas diktcykeln Fåglarna, Italia, Fantasi (»Jord och himmel jag»), Kväll och frid äfvensom en mängd tillfällighetsdikter och poetiska öfversättningar. Han har tillika författat litterära minnesteckningar af värde och påbörjat utmärkt väl skrifna lefnadsminnen.
