manierismen (av it. maniera, stil, maner), stilriktning i Europa från ca 1520 fram till 1600-talets första år. Ursprungslandet var Italien, men även i Spanien och i Prag kom manierismen att få ett stort genomslag. Under 1500-talets första årtionden hade renässanskonstnärerna bevisat att de kunde återge perspektiv, människor och landskap perfekt, lika bra som någonsin de antika mästarna. Vem skulle överträffa Michelangelo? Och hade han inte själv främst under sin sista skapande tid experimenterat med nya former? Dittills hade konsten inte handlat om -ismer i modern bemärkelse, alla hade strävat efter att skapa framställningar som var så naturtrogna som möjligt. Nu när detta var uppnått kunde konsten bara utvecklas genom att konstnärerna lade in sina egna tolkningar. Somliga valde att betona endast det sköna, att sätta samman sina motiv av valda, vackra delar för att uppnå idealbilden av människan; andra valde det groteska eller det deformerade. Målet var att finna andra vägar till konstupplevelse. Bland manierismens stora namn märks Parmigianino (Madonnan med den långa halsen, 1534-49), Vasari, Bronzino, Tintoretto, Cellini och Giulio Romano. I Spanien blev El Grecos outrerade stil en stor framgång, och vid hovet i Prag verkade kring sekelskiftet 1600 bl.a. Bartholomäus Spranger, Hans von Aachen och Guiseppe Archimboldo.
