den mängd kommissioner, som anförtroddes honom, isynnerhet från vestra och södra delen af länet, gaf honom en inkomst, fullt tillräcklig för hans anspråkslösa lefnadsbehof, så att han aldrig var skuldsatt; vid den riksbekanta Olofsmesso marknad i Skeninge satte han möte med sina kommittenter och höll sin årliga uppbörd, och då gick der muntert till ett par dagar. Närmast Wikblad i lynne och åsigter, men ett mönster af snygghet och ordentlighet, var Winnerstrand. Den tredje i ordningen, Lindeberg, var en godmodig, fridsam och genomhederlig varelse, men den personifierade overksamheten och så passiv, att han alltjemt måste fösas framåt, annars stod han eller låg han stilla. Sålunda föstes han af vänner och kamrater, efter att hafva åratal i ordets egentligaste bemärkelse legat vid akademien och gjort slut på sin ärfda förmögenhet, till att taga kameralexamen, föstes vidare till Stockholm och in i verken, och slutligen af en trogen vän, den ännu i Stockholm lefvande Doktor C. E. Hagdahl, från Stockholm till landskontoret, och slutligen, då han höll på att komma på total dekadans, tog den blifvande herskarinnan å stora hotellet, den i ekonomiskt och praktiskt hänseende snillrika och energiska restauratrisen Johanna Pettersson honom till man och föste honom till välstånd samt ett beqvämt och komfortabelt lif. Äfven i ett gladt lag gjorde sig hans passivitet gällande, liksom Didrik teg och drack han, samt vek sig sedan grundligt och till och med i Wikningskommissionen, ehuru en af dess första stiftande ledamöter, vek han sig efter någon tid undan dess sammanträden, så att han slutligen förklarades för lefvande lik, och jag hade den äran att parentera öfver honom, såsom sådant. Den fjerde af kommissionens instiftare, Berggren, var en glad, godmodig, vänlig och fridsam personlighet, som icke hyste ovilja mot någon, liflig och rörlig samt var gerna med öfverallt, der det gick trefligt och gladt till. Gemensamt med dessa trenne medbröder var det, som Lasse Wikblad den nämnde Sjusofvaredagen 1839 realiserade en