hvilken långa tid han recipierat hela generationer af vikningsbröder. Tyvärr hafva stormästarens årsberättelser för 1843 och 1844 gått förlorade, så att några utdrag derur ej kunnat göras, utan måste förf. inskränka sig till att, enligt matrikeln, uppgifva de personer, som vid de då inträffande högtidsdagarna blefvo intagna. Valen af ledamöter berodde nu icke endast af premiervikarens rapporter, utan hade nu redan anordnats förvikningar, som vanligen höllos någon dag i Juni och vid hvilka, efter uppgjordt förslag, nya ledamöter valdes. Märkligt nog intogos vid 1843 års högtidsdag endast 2:ne ledamöter, nemligen stadsbokhållaren C. J. Wawrinsky, kallad redan 1842, och landskanslisten C. J. V. Duse, sedermera fängelsedirektör och slutligen kronofogde. 1844 intogs likaledes ett mindre antal, nemligen ett urval af 3:ne: vice Häradshöfdingen L. Hollberg, landskanslisten, notarien Gust. Söderbergh och t. f. postmästaren P. C. Fagerström, alla tre särdeles meriterade. När kommissionen fick sin ende hedersledamot, finnes icke antecknadt, men ur mitt minnes gömmor framträder den omständigheten, att det var vid 1843 års högtidsdag, som stormästaren förkunnade, att han till denna höga plats utsett och kallat den dertill värdigaste, nemligen vice häradshöfdingen Per Anders Stuart, hvilket tillkännagifvande emottogs med allmänt bifall och jubel. Häradshöfding Stuart var nemligen en älskvärd, glad och jovialisk samt kunskapsrik och fint bildad personlighet, som kunde uppträda med glans i hvilket sällskap och hvilken societet som helst; derjemte var han till sin karakter sjelfva hedern och äran, begåfvad med godt omdöme och synnerligt goda juridiska kunskaper, förvärfvade under ledning af Sveriges dåvarande skickligaste lagtolkare, den lärde och vidtberömde professor Holmbergsson i Lund, var han en mycket eftersökt advokat, men han åtog sig aldrig annat än hederliga mål, der han var öfvertygad, att hans klient hade rätten på sin sida, och vann derigenom allmän aktning