Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
allra innerst tviflade på, att det kunde bli något
ordentligt af dig. Inte sant?
— Jo, svarade Helga.
— Du hade sådana bekymmer. för att det
möjligen kunde finnas en tänkandets värld du inte
kunde ta i besittning och en storhet du inte kunde
höja dig till, därför att du var kvinna. Du var
gränslöst ärelysten, sjukligt ödmjuk och orimligt
stolt.
— Ja, vet du, Krister, sade hon på sitt gamla
förtroendefulla sätt, som rörde honom, när han
märkte att hon utan vidare betraktade honom som
vän och kamrat, viss om att i detta hade icke tiden
förändrat honom, vet du, när jag tänker på denna
Helga för tio år sedan, så tycker jag det är synd
om henne med alla hennes bekymmer. Men jag har
ändå en liten svaghet för henne, ty det är bättre
att vara rastlös än sömnig och bättre att sörja och
oroa sig än att slå sig till ro. Här finns alldeles
för många kvinnor, som slår sig till ro.
Han stannade midt på trottoaren och drog efter
andan.
— O, sade han, nu vet jag, du har blifvit
kvinnosakskvinna! Däraf den blå vingen, den trygga
hållningen, jag borde ha förstått det. Som du
mycket riktigt antydde, när du sade att det är för
många som slår sig till ro, måste naturligtvis den
ömtåliga värdigheten, den stora äregirigheten sluta
så. Det är psykologiskt alldeles riktigt. — Är du
fanatisk också?
— Ja visst.
— Och skränar?
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
