Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WISBECK
Helga smålog och tänkte, att en kejsare kunde
vara glad öfver att äga den utsikt, som de fattiga
syndarna hade från sina smutsiga fönster.
Hon steg ännu högre, rymden blef vidare, man
såg inloppet vidga sig, såg stadens gräns och fann,
att den inte var så stor, som man trodde.
Högst uppe var en smal korridor, som löpte
i vinkel med dörr vid dorr, och hon såg icke någon
ringledning. Plötsligt hördes ett vildt tjut och larm,
som icke lät godartadt. Helga vände oreflekteradt
och gick en trappa neråt, men vid nästa afsats
betänkte hon sig och gick upp igen. Hon hörde
nu tydligt Rosas stämma genom dörren allra längst
in, och där satt verkligen en ringklocka. Helgas
hjärta slog en smula, när hon gaf signalen. Larmet
sjönk och det blef dödstyst, hvilket skrämde henne
än mera, men hon höll stånd och väntade länge.
Slutligen vreds låset om, och Rosa stack ut
hufvudet. Hon var starkt sminkad, det dumma
barnet, djärft friserad och bar ett billigt rödt
sam-metslif med urringning. Men det var icke detta,
som förändrat henne mest. Det var uttrycket i
ansiktet, som blifvit så gammalt. Hon spärrade
upp ögonen vid Helgas åsyn och blef röd upp i
pannan. Hennes första tanke var tydligen att stänga
dörren midt för näsan på doktorn, men respekten
för Helga, hvaraf något alltjämt satt kvar, förbjöd
henne. Och då hon öppnade dörren mera, steg
Helga in utan krus.
— Jag kan inte be doktorn komma längre, för
vi står under flyttning, sade hon.
9. — Helsa Wisbcck.
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
