Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
X.
Han stoppade omsorgsfullt fällarna om Helga,
kröp så själf ner i den låga släden och körde med
klingande bjällror rakt mot soluppgången.
— Att du mötte mig själf så tidigt, sade hon
strålande. Hon var barnsligt lycklig öfver att ha
en hel natts resa mellan sig och sina plikter och
öfver att ha vaknat upp till detta: en luft,
gnistrande af is och ljus, ett hvitt land, en två limmars
slädfärd med denna körsven.
Krister hade stått på perrongen, klädd i grå
sportdräkt, röd af kölden, munter och ifrig, när
hennes tåg kom in. Hon såg hur han spejade
efter henne, långt innan deras blickar möttes, såg
hur orolig han blef, då han icke fann henne genast,
men sken upp, då hon plötsligt stod på perrongen.
— Jag letade efter den blå vingen, därför såg
jag dig inte.
Nu satt han i päls med skinnmössa långt ner
öfver öronen och körde med säker hand, det var
något bredt landtligt hos honom, som tog hennes
hjärta, äfven om hon måste säga sig, att det mesta
satt i pälsen.
— Det var allt tur, att jag mötte dig själf, sade
han. Hur tror du, att du skulle redt dig med
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
