Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
våran kusk, som frågar hela tiden? Hvad vet du
till exempel om jordmånen i Stockholm?
— A, jag som är landtbarn, och aldrig skulle
blifvit något annat! Herre gud, att jag inte sade
ja till den där landtbrukaren i min ungdom.
— Det var ganska mörkt, när jag körde af
gården, sade Krister och afvärjde landtbrukaren.
— A, hvad säger du? Hon skrattade hjärtligt.
— Ja, men jag visste ju, att gryningen var nära.
Han gaf henne en spjufveraktig blick från sidan.
Himmelen liknade nu en jätteblomma med en
låga i kalken, solens ögonblick nalkades.
— Jag förstår, sade hon. Ack, ingenting kan
likna detta, se, se!
— Ja» JaS menade nu dig, sade han.
— Kors i alla dar!
— Jo, du kan inte tro så glad jag är åt att
ha dig här. Jag har längtat så mycket efter dig.
— Har du längtat efter mig?
— Ja, det är, som om min själ rensades vid
din blotta åsyn från allt kvalm, som samlats där
den sista tiden. Du kan ju förstå, att det är inte
lätt för mig att hålla frisk luft i själen, när jag
går bland det, som bara är sjukt och bedröfligt.
Se inte så dömande ut, jag känner visserligen ett
uppriktigt medlidande med bägge två, men just
därför.
Helga tyckte inte om att höra honom beklaga
sig. — Hvad tror du jag lefver bland då?
— Ja, jag vet, men vi är så olika. Jag är
fallen för spleen, som du vet, i den atmosfären
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
