Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
växer det till en sjuklig melankoli, och alla mina
filosofer kan inte hjälpa mig.
— Är du inte ganska mycket upptagen af
tjänsten, frågade Helga litet sträf t. Hon slapp tydligen
inte heller här att tala sjukdom.
— Inte tillräckligt, och du vet väl, att den,
som är melankolisk själf, den lyckas aldrig få höra
annat än elände borta och hemma, svarade han.
Men jorden bugade sig allt djupare mot öster,
och öfver dess rygg såg man den första gyllene
strimman af solen.
— Se, sade Helga, med ett djupt andedrag
som för att skaka af sig intrycket af hans ord,
kan du inte glädjas åt detta? Och fast du vet,
att solen lyser mellan två nätter, kan du ändå inte
arbeta gladt i dess ljus?
— Ja, predika gärna du, sade han, det är bara
roligt. Ett kan jag åtminstone, och det är att
glädjas öfver dig. Ända sedan jag träffade dig
sist, har jag ofta tänkt på dig, och jag har
förundrat mig öfver, att det fanns något så ungt som
du på denna gamla jord. Och nu i din närvaro
förnimmer jag med sällsam styrka makten af ditt
samlade och fasta väsen.
— Du betraktar mig som ett fenomen, tack
skall du ha.
— Ja, förlåt mig, men det är du. Genom allt
det elände och ynkedom dina ögon sett och dina
händer burit, har du bevarat din ungdom. Du
är klar och ren, som vatten, som runnit genom
stridt grus.
Helga var så häpen, att hon icke kunde svara.
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
