Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
ett ord, ban beslöt att gå vidare på den
tillfälligtvis inslagna vägen.
— Nå, Helga, insisterade han, du svarar inte?
— Nej, vet du, sade hon med skämtsamt
eftertryck.
— Du är alltså alldeles färdig med oss karlar?
— Det har jag inte sagt, jag skryter aldrig.
— Akta dig, detta öfvermod kan hämna sig.
En vacker dag, Helga, möter du mannen i ditt lif.
— Nå, så skall jag ta emot honom, svarade
Helga lätt. Men hon tänkte: hvarför säger han
dett?, han som dock vet? Denna konversation
upprörde henne, hon kunde inte förstå hans envishet
att ständigt komma in på personligheter, men hon
kom sig icke för att ånyo afbryta, satt och
lyssnade, när han nu fortfor, med ett slags bittert
välbehag, trots smärtan af hvad som varit och hvad
som var.
Men han: det är så underligt, att jag vet så
litet om den sidan af ditt lif, och de åren, sedan
vi skildes, är ju just de af ett lif, då allt brukar
hända.
— Då allt brukar hända, upprepade hon för
sig själf, och tänkte på ett par episoder af rätt stor
meningslöshet, på några icke alltför elaka sår hon
tillfogat, emedan hon först alltför sent upptäckt
det hopplösa faktum att hon icke kunde glömma.
— Om du visste, sade hon, så litet det har
händt — sedan vi skildes. Och hon tyckte själf,
att hennes röst klang som kistan mot skattgräfvarens
spade.
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
