Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
maderna vid, och den gula vassen stack upp ur
snön. Men sjön var endast en vik, och på andra
sidan låg en hvit landtkyrka, högst på krönet af en
kulle. Långt bort gingo skogsåsarna i långa
drifvande linjer, den ena bortom de andra.
— Ser du de blå bergen? frågade Krister, när
jag ser dem, tänker jag på dig.
— De är ju mest hvita nu, sade hon.
När Helga gjort toalett, gick hon ner och blef
från förstugan visad in i matsalen rakt fram, där
frukosten var dukad, till hennes stora glädje, ty
hon var frusen och hungrig. Men hon stannade
osäker i dörren.
Vid det stora utbyggda midtfönstret, som var
fullt af växter, satt Elisabeth Ritsell och lät solen
flöda öfver sitt uppåtvända ansikte. Ögonlocken,
rynkiga och något rödkantade, voro slutna, och
öfver de hvita och tunna dragen låg just nu ett
uttryck af välbehag, trots alla gamla repor och
märken och många nyplöjda fåror. Detta ansikte
fyllde Helga med vördnad och medlidande, med
köld och kärlek på en gång.
Hon gick ett par steg framåt och sade: här
har ni det bra, fru Ritsell.
Elisabeth reste sig, kom och tog Helgas hand.
— Inte fru väl, sade hon, Krister och jag
brukar alltid tala om Helga, och jag känner mig
som Helgas vän. Hvad jag är glad, att Helga
kom, det skall bli.så skönt att få en människa att
tala med. Krister, Brita, Helga är nere! Vi
skall äta.
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
