Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
du kommer hem, något särskildt? Hans röst lät
olik sig, hans ansikte var tillstramadt.
Svaret kom något kort: jag gör aldrig något
särskildt, det gör andra.
Hon kände sig beklämd till sinnes. Under dessa
dagar hade något plågat henne, något, som inte
ägde namn, ett svek och ändå ingenting, ett moln
att se rätt igenom och ändå ett moln, en fara,
som var hjärtat alltför kär. Hennes beslut var
fattadt, hon ville tala rent ut med Krister om
Elisabeth och ge honom nyckeln till hennes hjärta.
Men hvarje lägligt tillfälle hade hon låtit gå sig
förbi och nu, under färden till stationen, måste
det alltså ske. Det var en klar plikt, som hon
inte kunde komma ifrån, men vägen lades snabbt
bakom dem, och ju oroligare hon blef, dess svårare
tycktes det henne att finna orden.
— Det är bra ledsamt att du skall resa,
fortfor han, om du tror mig eller ej, men de här
dagarna har jag känt mig som en annan
människa. Det är inte säkert att det varar längre, sedan
du rest. Är det inte blodig synd, Helga, sade han
och såg stadigt på henne, att ett par vänner
sådana som du och jag skall lefva så långt från
hvarandra; att det skall vara något så futtigt och
tillfälligt som rummet, som skiljer oss åt, när det
ändå inte är någonting annat?
Hon svarade icke, ty hon visste ju, att där fanns
annat, som skilde dem.
— Att jag behöfver dig, Helga, fortfor han,
det har jag redan sagt dig flera gånger, men jag
undrar om inte du också behöfver mig. Vet du,
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
