Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WISBECK
det ändå, det var inbrändt på näthinnorna och
kopieradt på ögonlocken.
— Hvarför sade jag, att hon var död? tänkte
hon — så otäckt. Helgas ansikte var sammandraget
och plågadt, men jämnades nästa ögonblick ut i
ett småleende. Ty minnet gaf icke blott
förödmjukelse och smärta, men äfven lust, till dess hvarje
dess ljufhet åter dränktes i förödmjukelse. Tanken
på hvad som förestod, att hon lofvat fara ner
igen, att de skulle mötas, att hon skulle bära
ansvaret, tryckte henne ständigt. Men samtidigt hade
framtiden, förut så klar och enkel, blifvit dimmig,
full af osäkerhet, af lockelse och skräck. Viljan
förmådde den att krypa längst bort i medvetandets
vrår, att göra sig liten, men den fanns där.
Och dock var detta en mycket händelserik vår.
Det var då alla universitet och alla andra parter
i målet yttrade sig om kvinnans lämplighet att sköta
statstjänst, och hvarje utlåtande med sina
reservationer väntades, lästes och diskuterades med en
ifver, som om det gällt lifvet, hvilket det också
gjorde för somliga.
När alla utlåtandena voro samlade, hade man
framför sig en brokig samling, innehållande, enligt
fröken Portman, »de svartaste aktstycken som
någonsin sett dagen». Helgas vänner voro i ett
gränslöst uppror. De togo fatt på henne: vi
måste göra något, sade de, inte kan vi tiga och
låta denna skymf gå öfver oss, du, Helga, måste fram.
— Nej, be mig inte, svarade hon.
— Det kan du inte mena. Detta, som är sagdt
om de kvinnliga läkarna, angår ju din yrkesheder!
U. — Helga Wisbeck. 161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
