Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
— När jag inte är sådan som folk väntat, säger
de alltid, att jag inte är mig själf, svarade Helga.
Jag tyckte, att jag gaf goda skäl.
— Tror du inte, att du som läkare kommer ut
med det, du är ju specialist?
— Jag fruktar, svarade Helga, att ingen läkare
kommer ut med det, men om någon gör det, så
är det doktor Ring. Kära Krister — —
Han hade vacklat vid hennes ord, som för en
stöt. — Du menar väl aldrig — ?
— Jag menar, min vän, att vi måste vara
beredda på hvarje utgång.
Han frågade efter skäl. Helga gaf honom dem.
— Vet Elisabeth det?
— Ja. Redan för många år sen hade en
läkare förberedt henne, och när hon kom till mig,
ville jag icke ge henne något falskt hopp.
— Hvarför, frågade han och såg anklagande
på henne, har du icke sagt mig det? Jag är ju
hennes man.
— Elisabeth förbjöd mig.
— Förbjöd? Ni läkare är väl vana att handla
bakom folks ryggar och mest bakom de sjukas.
Hon ville skona mig, och jag blef otålig på henne!
Du såg det och ändå — —
— Jag tänkte först, försvarade sig Helga:
Elisabeth är en så mogen och fast personlighet, man
handlar icke bakom hennes rygg, som man gör
med nyckfulla sjuklingar. Men när jag såg
följderna af hennes tystnad, och när hon icke ville
lyda mitt råd att tala, så beslöt jag mig till sist
att säga dig allt. Jaså, du tror mig inte?
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
