Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
— Blygseln sitter kvar äfven sedan man segrat
öfver sitt hjärta, tänkte han och mindes icke, att
segern icke var hans utan Elisabeths.
Den tid, som följde på Helgas besök, hade han
känt sig obehaglig till mods, han måste ju säga
sig, att det är endast svaga vindar, som snurra så
kring kompassen. Kom så besöket i Stockholm
och en hemresa, under hvilken han dref upp
samvetskvalen i höjden, så att han hemkom förkrossad,
kom en dag med Elisabeth, som han icke kunde
lämna ett ögonblick, en dag då han bad henne om
förlåtelse med hvarje blick och vågade icke visa
henne hela sin ömhet, emedan hon då skulle ha
kunnat misstänka.
Men på kvällen, då han satt vid hennes säng,
frågade hon: hvarför hälsar du mig icke från
Helga? Hans hufvud sjönk mot hennes hand, men
nu talade hon till slut. Så blef allt sagdt, som
skulle sägas, och Helga var mycket snart förgäten.
När Helga kom igen, mottog han henne som
en främmande, hon var för honom ingenting annat
än läkaren. Ja, så upptagen var han af Elisabeth,
att han nästan intill nu förgätit, att det dock var
Helga han kunde tacka för att hon lefde, Helga,
som stridt för hennes lif de långa timmar, då hon
stått lutad öfver den förblödande och arbetat för att
hindra lifvet att strömma ut ur henne, med hennes
knän öfver sin axel för att den sista resten blod
skulle hållas kvar och cirkulera kring hjärtat.
Först nu, då han kände sig jämförelsevis lugn,
föll det honom in, att han aldrig tackat Helga.
Han gick och såg förstulet på henne. Han kände
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
