Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
sig icke säker på henne mera, hvad tänkte hon
väl på, där hon gick och teg? Det slog honom
för resten, att hon under denna vecka icke yttrat
ett ord öfver det nödvändiga.
— Helga, började han, jag har gått och tänkt
på, hur jag rätt skall kunna tacka dig.
— Du är alltför god, svarade hon, men såg
icke på honom.
— Alltför god, dumheter, hvarför vill du icke
låta mig tacka dig?
— Icke ännu.
— Du vill inte se på mig.
— Jo, gärna, om du önskar.
Hon vände ett ansikte mot honom, som
var blekt och trött, och hennes blick mötte hans
med samma intresse som om hon sett på en
stenmur.
Han fick en tanke: kanske hon är olycklig.
Han hade svårt att tro det, för honom var allt så
klart och afslutadt, och om han mindes sitt hjärtas
korta svek mot Elisabeth, var det blott som en
förödmjukelse, skickad af den punktliga Herren Gud,
att träffa honom genom Helga, som han en gång
med alltför lätt hjärta och en alltför vårdslös gest
hade visat tillbaka (denna tolkning var Elisabeths).
Ånej, olycklig kan hon väl inte vara, när hon sett
hur godt allt är emellan Elisabeth och mig, tänkte
han, men kanske en smula sårad. Hur som helst,
så skall jag försöka att ge henne ett handtag. Och
han beslöt att ägna denna kvällsstund åt Helga.
— Du är så blygsam, Helga, sade han. Om
du insåge ditt rätta värde, skulle jag bestämdt inte
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
