Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEL’GA WISBECK
Denna hänsyftning på hvad som varit mellan
dem, denna milda hänvisning för Helgas del tillbaka
till hennes yrke, gjorde henne utom sig. Hon greps
af en outsäglig vrede och förtviflan, som spreds
som ett gift genom hennes väsen, vrede mot
mannen där, som gick och föreläste, mot sig själf och
hela sin värld.
— Nej, Krister, sade hon hetsigt, jag förstår
icke alls, hvarför du talar så till mig, och hvarför
jag skulle just nu behöfva återföras till en rätt
uppfattning af min ställning. Jag har icke brustit
i någon plikt som läkare i ditt hus, och resten är
min sak.
— Du vill alltså icke förstå mig, sade han
mildt.
— Skall du tala om förstå? Du begriper ju
inte själf — och hon slöt åter till om sitt innersta,
hvars dorr vreden sprängt — hur svårt det skall vara
att höra en, som känner mina svagheter så väl
som du, så här omotiveradt smickra mig som en
skåltalare. Du vet mycket väl hur långt jag är
från idealet af den starka och goda kvinnan, du
vet hur ofta och blodigt jag tagit fel.
— Nej, sade han.
— Men du måste kunna räkna ut att jag måste.
Ack, förr i världen, det kom något skärande i
tonfallet, som han hörde med förvåning, då sade du
mig alltid, att jag hade öfverdrifna pretentioner på
folk, och att jag alltför lätt blef otålig. Men då
vet du ju också att ingendera duger för den, som
skall kunna hjälpa människorna. Det är hänsyns-
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
