Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WISBECK
— Som du vill, svarade han sårad.
Helga såg på honom från sidan och måste
le ett förundradt och blödande leende, öfver det
uttryck af sårad värdighet, af behärskadt men
starkt missnöje, som präglade hans ansikte.
Ja, han var verkligen upprörd öfver Helga.
Han hade velat hjälpa henne och hade blifvit
tillbakavisad på ett sätt, som kunde komma honom
att tro, att där låg något agg bakom, kanske
därför att han återvändt till sin hustru. Att hon ett
ögonblick velat att han skulle göra något annat,
var en orimlig tanke, men hvad skulle man tro,
när man såg och hörde henne?
Ty det var ju på trots hon icke lät tala vid
sig, värjde sig mot hans godhet och afslog hans
framräckta hand.
De hade nu vändt om hemåt. Helga saktade
en smula, så att hon hade honom framför sig
på andra sidan af vägen. Det tycktes henne, som
om deras hjärtan kommit miltal från hvarandra.
Ett ögonblick hade de mötts, och nu gingo de
hvar sin väg, och redan voro de utom synhåll.
Hon gick och såg på honom i half profil, det
syntes på honom, att han var mer förargad än
bedröfvad, förargad som öfver en dumhet, en
näsvishet.
— Det är bra, sade hon till sig själf med
heta, hetsiga tankar, och bröstet arbetade hårdt och
mödosamt mot hennes knutna hand, ack, det är
bra, så skall det vara, jag vet det, och jag vill det.
Jag är glad, att jag i afton fått ett förkrossande
bevis mot mitt hjärta, som icke vill tro, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
