Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
blott har drömt. Mitt hjärta, om du hade ögon
och icke låge blindt i bröstet, så skulle du genast
veta allt, när du såge honom. Ty kärleken kan icke
förtörnas öfver svagheten hos den älskade,
kärleken vet hvaraf svagheten kommer och trycker
den blott hårdare mot sitt hjärta. Till och med
vänskapen vet, att man icke pratar bort ett lidande,
att det blott gör en sorg tyngre, när man snålt
nekar dess rätt att vara till.
Skymningen föll och daggen, det blef kallt mot
kvällen.
— Jag fryser, sade Helga, och raskade på stegen
utan att ge akt på om han följde henne. Men
han å sin sida brydde sig icke om att ändra
takten, afståndet kändes välgörande, först i dess
skydd kunde han rätt tänka på Elisabeth, Elisabeth,
som nu så stilla och tveksamt vände sitt ansikte mot
honom ännu med handen hvilande på dörrlåset in
till evigheten. För första gången på många år
gaf lifvet honom dagligen så många omsorger,
ställde så stora kraf, att han icke hann med mera
än en dag och ett bekymmer i sänder. Han hade
lämnat den stora trista, makliga slätten och gick
bland de branta kullarna utan horisont, utan annan
tanke än att nå krönet af nästa lilla backe. Och
om Gud var nådig, skulle slutet af vägen komma
som en fullständig öfverraskning.
Under sina tankar förlorade han Helga ur
sikte, och när han kom fram, gick hon omkring i
sängkammaren sysselsatt med den sjuka, som
ändtligen lärt Helga hvad gemenskap var och hvad
ensamhet.
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
