Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
Helga hade farit Stockholm förbi, när hon
lämnade Kristers hem.
— Jag behöfver ensamhet för att reda ut detta,
tänkte hon. Och hon reste en dag, men det hjälpte
inte, hon reste två, men ännu syntes henne
ensamheten icke ensam nog. När hon slutligen stannade
uppe i bergen, visste hon, att detta hopp var
förgäfves, att det, som kvalde henne, icke var att
komma ifrån, att det var sändt för att bäras.
— Helga, vänta så får vi sällskap.
Det var Magdas röst, Helga kände den slå
om sig bakifrån som ett par vänliga armar, ett
ögonblick stannade hon tveksam, men fortsatte
därpå att sträfva uppåt i kråkriset.
— Ja, det var nu också en historia med Hans
och Magda. Hon smålog litet vid minnet af scenen
från i går: hon står på bryggan, då båten kommer
med nya gäster, och där stå Hans och Magda i
fören. Hon tror, att hon drömmer, men de ha fått
syn på henne och störta fram, Magda kastar sig
i hennes armar: Helga, Helga, är du inte hänförd,
det är vi!
— Helga! hörde hon nu åter bakom sig, det
var Hans’ röst, som hade en liten klang af
befallning.
— De kan gärna ropa, tänkte hort, om det
inte varit för att Magda blifvit så ledsen, hade
jag farit härifrån i morse. Men det nändes jag
inte, fast jag vet att egentligen ingenting kommer
henne vid, som inte rör Hans.
Hon sade sig, att hon under andra
förhållanden skulle funnit förtjusande denna orubbliga öfver-
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
