Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
obekant. Det nya och oerhörda var ju blott, att
det var hennes fall.
Liksom i hvarje ögonblick af eftertanke,
frågade hon sig nu: men hvad har då händt?
Ingenting eller nästan ingenting, om man skulle vara
noga. Ingenting att ta på, att lägga fram som en
förklaring åtminstone.
Gamla sår hade gått upp, en gammal
sofvande kärlek hade blifvit väckt och hade slagit
upp ögonen blott för att se sig förkastad. Två
människor hade förnyat ett förbund inför hennes
ögon, knutits hårdt tillsamman af sorg och
dödsfruktan, den ene af dem hade hon älskat och
den andra; nej, hon hade icke gjort henne något
ondt!
Ack, hon blef icke kvitt minnet af de båda
sista gånger hon sett dem tillsamman. Krister satt
vid Elisabeths säng och stödde hennes rygg med
sin arm, och hon lutade hufvudet mot hans axel.
När de talade till Helga, flätade de tillsamman
sitt tal som om det kommit från ett väsen.
— Jag tycker, kära Helga, sade hon
— att du ser medtagen ut, sade han
— och kunde behöfva —
— hvila en tid —
Under detta uppträde drefs Helga ofrivilligt
bakåt mot dörren, under tacksamhetsbetygelser
motade de ut henne ur sitt hus.
Och till detta kom ytterligare Kristers sista
ord på trappan, sedan honoraret var ordnadt och
alla förhållningsorder gifna:
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
