Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
men de mötte intet, och först nu förstod den
föräldralösa hvad det betydde att icke vara en
moders dotter eller en dotters mor.
När Helga till sist kom fram till hotellet, var
hon trött och öfvergifven som ett barn, hon fann
nu en tröst i tanken, att Hans och Magda bodde
under detta tak, hon begärde icke så mycket
längre, hon skulle vara tacksam för ett mildt tonfall,
ett godt ord, och om någon räckte henne en hand,
skulle hon genast hugga tag i den och icke släppa
den.
— För ensamheten icke stark nog, sade hon
till sig själf.
Magda kom emot henne och hon hade tårar
i ögonen:
— Helga, Helga, gudskelof, jag har varit så
förtvifladt orolig.
— Det har inte jag, för värden förklarade, att
här omkring är det bara damfjäll. Men i alla fall,
så bör du inte gå ensam vidare. Kom nu, det har
ringt till mat, sade Hans.
— Jag skall inte gå ensam mera, sade Helga
späkt.
— Nej, det är ditt lif för dyrbart till, kom
ihåg det, ifyllde Magda och klappade hennes arm.
När Helga kom ner till supén, efter att ha
klädt om sig, fann hon mannen från fjällen i
matsalen, men han var icke hennes vis-à-vis, han satt
vid hennes högra sida.
Hans presenterade som belefvad stockholmare
ögonblickligen sig och sina damer.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
