Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
— Nu är vi framme, älskade, säger han. Ser
du, här är mitt land!
— Framme? Det är inte möjligt, är det i den
där gamla sjöboden vi skall bo?
— Du skall göra det trefligt, där, svarar
skalden.
— Skall jag?
Nåväl, herr redaktör, ni anar hur det gick,
hon stannade utanför, hon var förolämpad, hon
steg inte öfver tröskeln. Och mannen, som skulle
gått in och lagt sig att sofva, han tillbragte halfva
natten med att be och öfvertala. Först när det
blef för kallt, så kröp hon in.
— En förträfflig historia, mycket betecknande,
inte sant, doktorn?
— Jo, jo, svarade hon trött, hon kände sig
maktlös, förlamad, nära att vackla, men hon reste sig
och gick in i rökrummet, han skulle se att hon
orkade, hvad han nu förstått för resten.
Där inne var det mörkt, det brann ett par
kubbar på den öppna spiseln. Här funnos inga
bekväma stolar, Helga satt rak som ett ljus på
en brasbänk med drakslingor, hörde bakom ett tungt
brus Hans och Magda gnabbas om skalden och
hans hustru, för att sedan öfvergå till den
sydamerikanska resan. Magda ville nödvändigt följa
med, och det skulle hon kanske få om hon var
snäll.
Nu tog tidningsmannen fatt, han hade snappat
upp, att samtalet gällde någon planerad export till
Sydamerika, han började bli intresserad och göra
frågor.
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
